Att leta efter det som felar och felas barnet

Körling fotograferar ur minnesböckerna - 2010

Jag minns en liten sak som förälder. Min dotter hade börjat skolan. Min dotter har skrivit sedan hon lärde sig hålla en penna. Min dotter har ritat sedan hon förstod att en penna kunde göra märken på ett papper. Min dotter var väl förtrogen med såväl penna som med papper.

Sitt papperslärande gick via att smaka av pappret. Sedan smakade hon på pennan. Det gick en tid och hon började pekfingerplocka upp pennor. Hon började pappersskrynkla ihop papper. Det gick en tid och hon började trycka pennan mot pappret. Hon blev och utvecklades till en avtryckande liten varelse.

Nåväl, mycket lärande hade hon genomgått fram till den dag hon började skolan. Mycket hade jag noterat och glatt mig åt fram till den dagen denna lilla unge gick iväg till skolan.

Så kom den där första felsökarobservationen. Skolan hade indentifierat att min dotter höll i pennan på alldeles fel sätt. Detta var nu ett så allvarligt problem att hon skulle utredas. Jag förskräcktes som den förälder jag var. Och hemma såg jag plötsligt hur min dotter inte höll i pennan som jag höll i den. Enligt skolan kunde detta nu vara ett allvarligt fel… och jag funderade om min dotter nu för all tid framöver skulle få lida för sina brister. Ja… skolan var allvarligt fundersam. Hur skulle det gå?

I samma stund som jag fick denna information slutade jag att titta på vad min dotter ritade och skrev. Jag började titta på hur hon använde sin hand och sin penna. Hon var helt lugn i det hon gjorde. Men hade fått tillsägelser i skolan. Där visste hon att hon hade ett problem. Men hemma var hon lyckligt säker på att hon kunde det hon kunde.

Ja, min dotter kunde då, kan nu, kunde alltid och ärligt talat… med facit i hand… om jag nu behöver ett sådant… så är min dotter nu vuxen och har klarat sig väl då det gäller sin penna och sitt papper.

Jag struntade helt enkelt i skolans farhågor. Jag visste ju hur min dotter beskrev, ritade och hur glad hon var över det hon hade att berätta. Jag tog så att säga udden av det hela.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Misstagen, Skriver om ditt och datt och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 svar på Att leta efter det som felar och felas barnet

  1. Mats skriver:

    Min son ville inte göra baklängeskullerbyttor – sedan det utvecklingssamtalet har jag haft svårt att ta skolan på allvar.

    Välkommen hem!

  2. Petra Sundberg skriver:

    Ibland tar skolan sig på alldeles för stort allvar.

Kommentarer är stängda.