Så svek vi … eller en klocka utan visare

Det är starka ord att skriva att man sviker skrev någon med anledning av mitt inlägg SÅ VI SVIKER BARNEN. Svek är något stort och något hemskt. Jag tror inte att vi medvetet har för avsikt att svika men att våra oreflekterade skyndsamma steg genom livet för detta med sig. Vi hinner inte lyssna, vi hinner inte låta barnen leka klart, vi hinner inte läsa godnattsaga. Vi manar på barnen att ständigt skynda. Jag ser det överallt. Sist såg jag en mycket liten unge i sin pappas hand. Pappan hade så bråttom. Den lilla var ynkligt liten, benen gick som propellrar och pappans steg var vuxet långa. Som om … som om den där lilla ungen inte riktigt fanns.

Jag skrev en bok – JAG BLIR GLAD – som knyter an till barns tidslösa nu, om hur tandborstningen inte handlar så mycket om den praktiska tandborstningen utan en hel del morgonfunderingar, fantasi och yttre och inre lek. I min bok så lekte pappan och barnet på den första sidan. Klockan hade jag medvetet sagt till  om att den skulle vara tom. Så en markerad klocka i illustrationen men utan visare. Bokens tema är det tidlösa och det ett barn behöver av vuxna relationer att lära av. Middagsstöket, pannkakssmeten, potatisar och sillbitar som flyger in i de vuxnas munnar och barnet som är en del av denna gemenskap.

En av illustrationerna åskådliggör en liten kille som ligger i klassrummet, ja, på den runda stora mattan och med inlevelse läser om läskiga djur, han är för sig själv utan att vara ensam, och njuter av sin bok och sin läsning.

I slutet av boken är det godnattstund och godnattstundsläsning. Ingen klocka i världen kan ticka för snabbt då… och värmen från en nära vuxen, rösten som vaggar in i såväl fantasi som sömn, angelägen och en vaccination såväl i nuet som för framtiden. Om man måste tänka i ekonomiska termer.

Nåväl, jag läste den här boken, en bilderbok med finurlig text, för mina killar i nian. De tyckte om den. Men en kille blev arg och ledsen. Han sa:

– Den borde heta JAG BLIR ARG-boken! fnös han. Jag blir faen inte glad av den där boken. Allt det där som du har skrivit om har jag längtat efter… ja…. ja jag vet inte hur länge. När jag kommer hem sitter morsan vid sin dator och då vi äter middag äter vi den på olika tider och aldrig ihop. Jag vet inte att vi talar med varandra egentligen.

Han sjönk ihop. Och grät.

Jag föreslog att han skulle göra annorlunda. Göra en middag till sin morsa. Duka upp och bryta mönstret. Det är så lätt att fastna i det man alltid gör, bli hemmablind, och glömma bort att man ska föra värdiga samtal med den man bor tillsammans med. Så sa jag fast i en annan slags ton – som om det var möjligt för honom att göra just detta. Det gav den här killen hopp. Om han inte fått någon lösning hade hans situation inte varit utgångspunkt för förändring. Nu blev den det. Åtminstone i tanken. Och det är alltid en början.

Anne-Marie