Det är ringa misshandel då en lärare eller en vuxen slår ett barn. Det är misshandel om en elev gör samma sak mot en vuxen. Att slå med öppen hand är inget slag, säger någon.
Det hemska är också att ingen tror på barnet. Övergivandet sker därför om och om igen. Våld i hemmet är mycket allvarligt. Den som slår ett barn därhemma är en pappa eller mamma som barnet är mycket, mycket beroende av. Det är samma hand som givit slaget som också kan trösta. Det är den straffande föräldern som också ska stå för tryggheten. Den är alltid förändrad efter ett slag. Och slaget finns där i barnet för all tid.
Våld i uppfostringssyfte? Det säger mest om den som slår!
Det sorgliga är att misshandlaren och den som är misshandlad mår dåligt.
Jag försöker inte befria misshandlaren av att ta ansvar för sitt agerande. Men när kunskap och medvetande om konsekvenserna av eget agerande saknas är det svårt att ta ansvar.
En som slår ett barn … är inte en framtidsutvecklare.
Jag tänker mest på föräldrarna.
Jag tänker mest på de som kommer utifrån svenska kulturen, där knappt finns någon information, kunskap eller medvetande om barnaga som uppfostring metod.
Att veta att ett barn kommer att må dåligt om blir slaget och ändå göra det- detta är tortyr.
Det är lätt att göra skillnad när man ser allt bara i vitt och svart. Men alla gråa nyanserna?
Verbal abuse – det hemskaste jag vet. A-M
Jag återvänder till Astrid Lindgren igen. Minns ni historien hon berättade om den unga modern som hörde att man behövde ge sitt barn riset ibland för att det inte skulle bli hopplöst ouppfostrat. Men hon älskade sitt lilla barn och kunde inte förmå sig till att göra det förrän en dag när barnet gjort något riktigt hemskt.
Då skickade hon ut barnet för att hämta riset – det var en del av straffet på den tiden, ungen skulle hämta sitt eget ris – men det lilla barnet fann inget ris, och nådde inte upp till att riva av några grenar. Det återvände in till mamma med tårar i ögonen.
– Mor, jag fann inget ris, men jag tog med den här stenen du kan kasta på mig!
Den unga modern förstod att barnet inte alls förstod det uppfostrande med riset, utan bara förstod att mamma ville göra det illa. Då gick väl en sten lika bra?
Jag tror vi behöver läsa mer Astrid Lindgren i skolorna, både för de som kommer från den svenska kulturen och de som kommer från andra platser i världen.
Ja, jag är en stor Astrid Lindgren läsare – och jag tror på hennes klokhet kring barn. Jag tror på sagornas undertoner och är och har själv varit en storläsande berättare i mina klassrum. Vi behöver läsa mycket, mycket mer för våra elever, och ur många fler källor än de själva gör. Vi måste öppna upp för högläsningen. A-M
Enbart tanken att slå…..vid blotta tanken ryser jag…vem än som har skrivit!
”Stryket” hade redan skett när den lille gjorde den förnedrande promenaden”