Jag besökte en skola för en tid sedan. Frågade om jag fick gå en liten promenad i skolans miljö. Det gör jag nästan alltid. Tittar runt lite. Så kom jag in i ett klassrum där jag kände mig lite mer hemma. Läraren var pedagogpratsam och utropade:
– Det där är Körlings bord, och det där är Körlings bord.
Jag såg två bord som avvek lite från de andra. Där fanns pallar och stolar. Det var runda bord.
– Barnen älskar att sitta vid de här borden! sa läraren.
– Men Körlings bord… frågade jag.
Jo, läraren hade läst mitt tänk om klassrumsmiljöer och hur man skapar ett lärande och pedagogiskt rum för elever. En mångfald av platser och gärna lite olika för olika syften. Läraren berättade. Läraren hade varit i källaren och letat upp lite bord som inte någon längre behövde (det handlar ju sällan om ekonomi utan att vilja och skapa). Jag stod stum. Blev väldigt rörd. Jag vill ju påverka för barns rätt och för lärarens profession. Men här stod jag nu i närheten av någon som anammade idéer och tog vid där jag planterat tänket.
Och ärligt – det handlar inte så mycket om bord och stolar – det handlar mest om förhållningssättet till lärandet och hur barn är och vad som skapar bäst förutsättningar för alla i samma rum.
Jag slöt allt i mitt pedagogiska hjärta.
Anne-Marie,
som också varit i varenda skolkällare för att leta efter bord och stolar som är för en slags ansikte mot ansikte pedagogik och inte titta på mig pedagogik.
Jag kan inte sluta undra vem är hjärnan som står bakom möbleringen och miljön på Lärarhögskolan?
Varenda gång jag är där får jag bara en otrolig lust att klottra på vägen, riva sönder, lämna något slags märke att här finns människor som tänker och har något att förmedla.