Jag ställer mig frågande till uttrycket –
När barnen kommer ut i verkligheten!
Vad säger det om skolan? Att den är overklig. Jag tycker nog vi handskas en aning besvärligt med våra påståenden. Som lärare är jag i verkligheten men eleverna ska vänta tills de kommer ut i den. Jag tänker nog att skolan är verklig och att vi är i verkligheten då vi är där. Att sedan innehållet i våra undervisningar ska verka verkliga – ja – det kanske är en uppgift för oss alla.
Anne-Marie
Så länge man kan föreställa sig att skolan är något annat, ett annat universum, en annan dimension, en annan värld, bara inte en del av den verklighet där man själv lever och bor, då behöver man inte känna något riktigt ansvar för vad som pågår där. Vare sig man är politiker, samhällsdebattör, journalist, förälder eller kommunaltjänsteman.
Och så länge man kan föreställa sig att skolan är utanför verkligheten kan man, som pedagog, fortsätta att toffla omkring ofortubildad och vara rätt nöjd med sakernas läge, intala sig att det är bara just dessa elever, detta år, som är ovanligt besvärliga, nästa år blir det som vanligt igen.
Jag ser hellre att man tänker – denna dag ett nytt barn, en ny tid, en ny lärare. Det betyder egentligen att jag idkar nyfikenhet. Glad sådan. A-M
Jag är på VFU just nu och tänker:
JAG ÄR I VERKLIGHETEN!
Malin
Jag har aldrig sett min verksamhet som något overkligt – men kan ibland tycka att somligt är frånvänt. A-M
Vuxna är i verkligheten – barn är i overkligheten. Aldrig mötas de två. (märkligt synsätt med andra ord). Frågan är när är barn i verkligheten? A-M
Visst kan man förundras över uttrycket på olika sätt och tycka en massa om det. Självklart är det en verklighet för de som vistas där, det är ju ingen dröm. (eller för en del kanske det är en mardröm… 😉 )
Vad jag tänker är ändå att för att barnen sen ska ha nytta av det de lär sig i skolan så behöver ämnen, läromedel, pedagogik, didaktik… ja allt, vara förankrat med ett annat liv också, ett liv utanför skolans väggar och framför allt en framtid så småningom. Alltså att sitta och räkna mattetal efter mattetal kan ju fylla en funktion i sig, men det är ju faktiskt också viktigt att förstå vad man ska ha just det räknesättet till…. i ”verkligheten”… eller om man nu väljer att kalla det nåt annat kanske…
Hej Mig, så jag har saknat dina kloka ord här på bloggen. Skolan är verkligheten. A-m
Åh gud så glad jag blir av ditt svar! *dansar omkring* och ler!
🙂
Och jag ler åt att du är här. Då hoppsar vi på varsin ände om interaktiviteten. A-M
Jag tror att det finns en sammanblandning av verkligheten och framtiden, för det jag tror man menar med verkligheten är det vuxenliv som eleverna ska möta en dag. Men framtiden vet vi inte så mycket om egentligen, så istället får de vuxnas nutid förklara vad verkligheten är.
Fast ibland talas det om barnens verklighet också, den skiljer sig då från de vuxnas för att den finns här ute på nätet utom vår insyn och kontroll..
Håller med Maria också. Fast jag tror det är viktigt att vi vuxna också ger oss in i barnens/ungdomarnas verklighet på nätet. Jag har under många års tid tagit del av min sons alla konstiga dataspel och då har dom plötsligt inte varit så konstiga längre. Nu har jag honom som vän på facebook och händer nåt konstigt på hans sida så kollar jag naturligtvis upp det med honom. Jag tror det är viktigt att vi törs sånt.
Har pratat med honom alldeles nyss. Och ställt frågan varför i hellskotta han har Engla Höglund som vän på facebook. Då berättar han att sidan uppdateras ibland med att någon skriver t.ex. ”Är ute och cyklar”. Alltså jag bara exploderade. Den humorn förstår jag inte alls, kan jag säga och jag ska ta mig en mera ordentlig diskussion med honom om det tror jag….
Det var ett mycket obehagligt innehåll – klart vi måste vara där och visa och vägleda våra barn, medmänsklighet, empati och känsla, respekt och värdighet. A-m
Jag vill ju tro att han innerst inne har allt det där, men att han liksom inte har förstått… En rejäl pratstund brukar hjälpa.
Närvarande vuxna kan lyfta upp och medvetandegöra. Det är skyddet för ett barn. A-M