Spiken.
Spiken som slås ned i kistan.
Den spik som reser.
Det inslagna läget till trots.
Jag älskar spiken.
Rosten i det ålderdomliga.
Träet en gång ungt.
Med frisk kraft att ta emot spiken.
Träet som åldrades.
Som inte förmådde hålla kvar spiken.
Spiken reste sig upp.
Lika rak som tidigare.
Lite rostig.
Men på väg upp.
På väg ut.
Rak.
Spikens lov!
Jag älskar spiken!
Vad härligt!
Två levande material. Båda växlar med luftfuktigheten. Trät sväller och krymper. Spiken eroderar – förminskas. Den ena har en kortare nedbrytning den andra en längre. Båda dock förgängliga.
Försvann poesin nu, med de fysikaliska lagarna!?
Käre Plura, inte försvann poesin med din förklaring. Jag är en lekande människa. Jag tar ett fotografi, sedan ser jag en hel del ord som jag omsluter fotografiet med, och jag blir seende och skrivande. Klart att allt har sina förklaringsmodeller. De fysiska lagarna är väl lika poetiska om man vill det. Ha det gott, A-M
Det är det som är fascinerande med naturen. Det som till synes vara stabilt är instabilt. Och de material vi omger oss kan sättas in i ett kretslopp. Är väl bara ädelmetaller som har ett evigt liv.
Visst kan man göra poesi av fysik, kemi och teknik bara man låter vetenskap och konst få samverka i en skön blandning. Ha de’, Plura
Allt är konst. Allt är konstigt. Allt eller inget. Poesi och fysik. A-M
Vad du är fantasirik: en spik som reser sig upp! vad?
Det var fint och en vacker foto.
Allt gott