Prästen i TV´s morgonsoffan säger att sorgen är ensam i vårt samhälle. Vi görs ensamma. Sörjande är ensamma. Sorg är det ensammaste jag vet men den är mindre tung om man får vara tillsammans med någon då sorgen är och blir stor. Jag är inte rädd för sorgen. Den är en del av livet. Men jag är mycket rädd för ensamheten.
Prästen i TV´s morgonsoffa säger att sorgen har ett utrymme på nätet. Där blir den synlig och får ta plats. Jag tänker att de gånger jag skrivit om sorg, sorgen efter min pappa, sorgen efter min mamma, smärtan av minnet efter Estonia, sorgen över något… så har jag de största antal gensvarare och återknytare.
Anne-Marie
I år har jag bara varit på två begravningar -hittills. Och båda innebar mycket mejlande, nätverkande, känslor både innan -och efter. Men det fantastiska inträffade, att bland all sorg blev det så mycket tacksamhet och GLÄDJE och LIV.
Men båda gångerna var det personer som uppnått medellivslängden med råge, och alla vi,många träffades för första gången eftersom privat vänkrets, gamla arbetskamrater, släktingar träffades för första gången, möttes i våra positiva minnen. Sorgen var inte allenarådande (inte bland de närmaste heller)- den blandades med tacksamhet och glädje över det som vi varit med om -och var med om -tack vare den avlidne. Aldrig tidigare har jag varit med om det. Hoppas det kan bli så fler gånger….(jo, jag tänker på min egen…) Livet finns inte utan sin motsats – döden.
Jag vet Lena, Så är det. Det är fint. Man minns det hela, glädjen av att lärt känna en person. Det kan vara så stort att tänka så. Anne-Marie