Staden Reggio Emila och där står jag i vattnet

Det här är en märklig berättelse om mig själv vid vattnet. Förlåt jag menar i vattnet.

Jag är i Italien, ska studera förskolans pedagogik. Jag vandrar omkring i det ännu okända och ser med mina kameror. Jag är tänkare. Jag tillåter mig vara det. Den pedagogiska miljön intresserar mig och jag är i färd med att skriva något om det. Jag står vid en slags fontän. Denna fontän är alldeles speciell. Den har nämligen inget vattendjup. Trots det ger den först intrycket att vara just fylld med vatten. Men… det är promenerarvänligt i denna fontän. Jag måste ju pröva.

Så skapar miljön oss förutsättningar. Vi blir prövande. Undersökande. Lekande. Nyfikna. Och det förenar oss. Mina fotografier här är tagna under några timmar där jag stod och tänkte. Jag såg män i alla åldrar plötsligt leka vid vattnet. Jag såg en morfar/farfar cykla med sitt barnbarn. Jag räknade att de cyklade runt och i denna fontän troligtvis 30 gånger. Och den lilla skrattade gott åt att få räcka ut sin hand och röra vattnet. – ENCORE! skrattade den lille. Och morfar cyklade varv efter varv i en slags tidlöshet. Jag såg kvinnor knyta upp sin skor och långsamt vada genom torgets vattenoas. Som en slag källa för en stund av ingenting och samtidigt allt.

Jag klev rakt ut i det här. Och människor kom att le mot mig. Skratta. Prata. Över och i vattnet blir vi kanske sådana. Jag staplade på med min spanska och sa att jag var ifrån Sverige. Vi älskar dig, sa man då. Då skrattade jag samtidigt som vattnet for upp ur ett underjordiskt hål och spred ett underbart ljud och en slags uråldrig känsla av att jag tillhör hav, regn och en liten vattendroppe. Ljudet porlade, rörde sig. Och jag såg ingen som var ledsen. Så kanske vattnet ger oss ro, glädje och lekfullhet.

Min fråga är: Vad finns vattnet på skolgårdarna? Och kom inte med några ursäkter om faror, blöta kläder och annat hinder. Kan man leka i Italien så kan man leka på en skolgård.

Jag tänker så här:

• vi deltar aktivt i alla miljöer
• om man organiserar miljöer för aktioner så ska det synas. Här finns soffor, stolar som riktas och ställs så att man kan slå sig ned för samtal, inte för att titta rakt fram mot ingenting. På torget syns utemöbler i sten som ser så mjuka ut att man tror att man kan krypa upp i dem. Överallt sitter det folk och pratar. Är man där så börjar man prata…
• vatten är viktigt, för syn, för hörsel och för det porlande eviga lugnet och vattnets rörelse speglar ljus och ljuset är viktigt.
• jag är där jag är och det påverkar mig. Jag gör mig i den miljö jag är i. Om miljön vill mig väl så vill jag miljön väl. Om miljön vill få mig att gå igenom fort och inte alls stanna upp, så kommer jag också skynda mig så fort jag kan.
• Ibland tänker jag på hur tråkiga våra klassrum är, och då blir jag ledsen, samtidigt som jag i full frihet vandrar i en vattenfontän i Reggio Emilia.

Anne-Marie,

Jag har tio bilder som ska in i det här blogginlägget – dessvärre lyckas jag inte ladda upp bilderna. Jag publicerar därför utan bilder och kommer uppdatera detta inlägg så snart det går.