Då jag ser en morfar/farfar cykla runt, runt, runt och i en fontän med sitt barnbarn så börjar jag tänka. Jag tänker på tidlösheten. Jag tänker på relationen. Jag tänker på vikten av att bara vara närvarande. Jag tänker på att själva cyklingen är något mycket, mycket mer. Jag tänker att detta lilla barn flera gånger under sitt liv kommer minnas sin morfar/farfar och hur de var tillsammans. Vilka de blev då de cyklade tillsammans där de cyklade. Och den som minns kommer återigen få uppleva det den lilla gång på gång skrek i glädjetjut : ENCORE! En gång till!
Anne-Marie
Ditt inlägg påminner mej om mamman som med sina småpojkar cyklade till en byggarbetsplats.
Under en lång period, med en pojke fram och den andre bak på cykeln,stod de och tittade på traktorer och andra maskiner. Kanske såg de enbart sådant som surrade,vad vet jag,men mamman gick deras vilja tillmötes.
Nu har pojkarna blivit män. Deras yrke?????? Svetsare och kylmontör och med stor insatthet i allt vad ”grovarbete” heter.
För mej framstod moderns roll som pedagogens.
Uppmärksamhet,stimulans,tid och respekt är några delar inom helheten DEN VUXNES/PEDAGOGENS ROLL I BEMÖTANDET MED BARNET. Tidskrävande och obekvämt? Ja, men vem har sagt att pedagog-rollen skall vara slentrianmässig och bekväm?
Vackert – det mest spännande är alltid det vi inte ser och nu är jag tvungen att konstruera en egen morfar i sinnet. Jag tror jag använder min egen morfar (postiljonen) som utgångspunkt.
Så underbart – återkalla din morfar! Jag minns mina morföräldrar med värme. A-M
Vi är skyldiga våra barn den tid de behöver. Kram Mie, A-M