Bokstavligen förälskad

Jag höll min Tranströmer i handen. Boken föll upp vid de bekanta tummade sidorna. Jag har gått i dialog med så många sidor av Tranströmers ord. Jag kan söka kärleken, jag kan söka sorgen, jag kan få ett ord om väntan, längtan, förtvivlan och återigen vila i ord och meningar som skapar konturer och gör mig stark. Jag blir rörd, förälskad, lycklig under min läsning.

DSC_9182

Denna lördagsmorgon faller boksidorna isär. Raderna blottar sig. Begär mina ögons uppmärksamhet. Jag har ringat in mina nedslag med blå omslutande cirklar, ser mina tidigare besök i några märkliga försök till dialog. De meningar jag ringat in blir mina egna. Jag lyfter ut dem till min lördagsmorgon. Min ensamma frukost bestående av kaffet. Det svarta kaffet når kaffekoppens omöjliga gräns… om jag vickar på koppen det minsta då jag lyfter den fram till mitt bord kommer det att spillas:

”och den där känslan av ”just här är vi” som måste hållas kvar, som när man bär på ett brädfullt kärl och ingenting får spillas”.

Jag lyfte min kaffekopp ömt. Mina läppar sörplar i sig orden. Jag prövar dem här i min tystnad. Läser ut dem. Högt. Nej… jag är inte ensam. Jag är just här. Med mina minnen. Med mig själv. Med orden. Och boken framför mig är mitt egna äventyr. Det mesta är läsbart.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord”.

Anne-Marie

Det här inlägget postades i Litteratur och läsning, Ordförrådet och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 svar på Bokstavligen förälskad

  1. Jesús skriver:

    ”…Sprâk men inga ord!

    Vackert det!

  2. Anne-Marie skriver:

    Tranströmer har vackra ord! Och djupa betydelser. A-M

  3. Jesús skriver:

    Var det inte Tranströmer´s nâgot liknande som du skrev om?: ”Om du inte brinner, om sâ ensam, vem skal lysa i mörkret?” Vem var det?

    Allt gott, Anne-Marie.

  4. Anne-Marie skriver:

    Ja, det är en diktstrof… som jag tycker är stark och som gör mig starkt. Någon måste gå före och lysa upp. Om den som vågar lysa slocknar blir det också vilset. Den som lyser måste också få lite vindskydd så att ljuset inte dör ut. Lite näring… jag tycker den är mycket stärkande. Det är alla ljus som flämtar i mörker. Låt dem lysa… Anne-Marie

Kommentarer är stängda.