I en kommentar läser jag detta mycket sorgliga gensvar på ett av mina blogginlägg:

Jag har en åttaåring hemma som redan hatar skolan och skolvägrar ibland, igår var en sådan dag så igår var han hemma från skolan och när han varit mindre än 5 minuter i skolan idag så säger hans resurs med tråkig helt oinsperierande röst ”man måste göra sånt som är tråkigt ibland” då undrar jag hur ska vi någonsin komma tillrätt med hans motvilja mot skolan /… /

Jag måste tänka en aning hur man kan göra för att komma tillrätta med det här. Jag tror definitivt att det går och att insatserna måste handla om att förändra undervisning, knyta an till eleverna, skapa ett innehåll snarare än fostra och se barns vilja när den dyker upp. Det är ibland så att lärare fångas upp av sin planering och vågar inte rucka på den. Det betyder att eleverna inte kan påverka vilken oftast leder till en känsla av tvång. Det kan också vara så att läraren inte är medveten om att läraren säger till eleven alldeles för många gånger, och så kan det bli med skoltrötta elever, att vi säger till dem gång efter annan och mycket sällan positivt. Jag brukar fråga hur jag använder elevens namn och själv lyssna hur och när jag säger det. Är det så att jag säger ”Kalle, nu måste du … Kalle, kan du sitta still… Kalle, nu gör du inte som vi sa att du skulle …” Och om vi inte skapar relation och säger ja till elevernas tankar blir det lätt så att skoltröttheten gräver sig inåt.

Som förälder kanske man också reagerar starkt med oro för barns reaktioner. Det kan vara så att vi fokuserar på det negativa och oroar oss för det. Då börjar vi prata med våra barn om det som är dåligt och det är genom detta fokus vi skapar kontakt med varandra. Jag gjorde så med ett av mina barn. Till slut blev jag så trött på mina oroliga frågor att jag sökte upp skolans psykolog som gav mig rådet att fråga om något annat än just det jag ville fråga om. Jag gjorde så och fick helt andra berättelser av mitt barn.

Ibland tycker jag också att en viss svalka kan omsluta barnet. Precis som hos oss vuxna måste barn få pusta ut och säga tråkiga saker utan att det är farligt. Hemmet är ofta en plats för just sådant. Precis som då vi vuxna är hemma och pustar ut över den gräsliga arbetsdagen som vi trots allt går med nyfikenhet till nästa dag.

Men … jag vill att vi tar en pedagogisk fundering över varför en 8-åring känner skolleda och inte vill vara i den. Och när vi gör det ska vi inte lägga ansvaret på barnet utan i professionen. Ett barn kan inte ge oss svaren på hur och vad vi ska göra bättre. Det svaret ska vi låta eleven få erfara. Ofta behövs det inte särskilt mycket av vuxenvärlden för att möta upp ett barn.

• Börja med att hälsa och ta i hand, se i ögonen och öva dig själv att se barnet som nytt – alltså med nyfikenhet.
• Säg barnets namn med värme och respekt. ”Jag ser att du Emil har skrivit en berättelse om …”
• Bekräfta det eleven har gjort och skapat – undvik att kräva mer av just detta arbete, undvik att använda ordet men… ”Jag ser att du skrivit en berättelse om en ko men du skulle ju skriva om en häst” (väldigt fånigt exempel men ändå).
• Kritisera inte – fundera över vad som är kritik. Många elever bemöts med mer kritik än vi vuxna skulle orka med under en dag.
• Lyft fram elevens arbete. Säg – ”Lyssna här – jag vill gärna låta er ta del av en mening jag läste, så här lyder den … ”
• Sätt dig i närheten av eleven lite då och då.
• Lägg din hand på axeln, se utan att kräva något, delta, säg hej,
• Var nyfiken på vad eleven läser …
• Säg något som du minns om eleven – Ja, just det, det var precis som Kalle sa då vi diskuterade i matematiken.
• Sitt ned och fundera över vad som gör att du själv mår bra bland många människor, vad som får dig intresserad. Barn är människor, de känner och tänker, precis som vuxna gör. Därför… vad behöver du… vad kan du ge ett barn i ditt klassrum.
• Det kan också vara så att barn upplever att man som lärare inte är snäll mot alla barn i klassen och att det oroar. Fundera alltså över vad du kan göra för hela klassen och inte för just ett barn. Barn vill inte gärna bli utpekade.

I stort sett menar jag att varje möte med eleven ska präglas av respekt och nyfikenhet. Inte så mycket bedömande och fostrande. Det är också i undervisningen som framtiden kan läggas. Ansvaret för det eleven gör idag handlar om att skapa undervisning i morgon.

”Rektor tar ansvar”, sier ni år gammel blogger

Av og til funderer jeg på hva og hvordan jeg lærte før jeg begynte å twitre og blogge. Det har åpnet seg opp en ny verden, og jeg har lært mye av mange kunnskapsrike og spennende folk takket være de sosiale mediene. Mange er også så flinke til å dele at selv temaer jeg i utgangspunktet finner kjedelig, blir interessante. Her om dagen hadde jeg enda en tankevekkende og lærerik erfaring, etter en samtale på twitter …

Då lärartycket och rektortycket drog igång kom gensvar från grannländerna. En utvecklingsledare i Norge sände ut länkar till bloggarna och kanske är det genom det vi nu har en norsk rektor i rektortycket. Ja, men det är förstås inte säkert att det är så heller för Twitter och pedagogiska band knyts på helt nya sätt i denna moderna tid. Och att de knyts – det kan vi som twittrar, bloggar och ingår i den utvidgade diskussionen eller delandet bekräfta. Du är så välkommen och just denna dag – Den 17 maj. Kan det passa bättre! Gratulerar Norge,

Med pedagogisk gemenskap tackar jag,

Anne-Marie

”Träden utanför står orörliga. Vinden har mojnat. En fågel flyger fram och tillbaka. Den ordnar med sitt. Som om den hade jour.”

Jag diktar! Det är en aktivitet. 

Jag klipper ut en liten del:

Jag har till och med hört lärare ironiskt föreslå för hela elevgrupper ”Ni kanske ska bli lärare?” för att sedan invänta det obligatoriska hånfulla fnisset. Om man förlöjligar sitt eget yrke, hur tänker man då? Är det kanske dags att byta bransch i så fall? Om man inte känner någon stolthet kopplat till sitt yrke är det dags att förändra sin vardag.

Jag känner mig stolt över att läsa. Hej HOPP! 

Jag får sällskap en bit in i skolvärlden. En sjuåring sluter sig till mig och vi promenerar mot skolan.

- Vad vill du bli när du är stor, frågar jag nyfiket.

- Doktor.

- Aha.

- Ja, jag har varit hos en doktor. Jag vill bli en sån.

- Ja, säger jag.

- Sen ska jag ha två jobb. Jag ska också jobba på McDonalds. Jag gillar att laga mat.

- Ja, svarar jag.

Sen går vi mot skolan. Vi går mot matematiklektioner, skrivövningar, gymnastiken, skolsköterskan, matsalen, träslöjdslokalen, lärarna, klassrummen och plötsligt utbrister sjuåringen:

- Åh vad jag tycker om att gå i skolan!

Jag längtar till en plats där jag kan knyta band. Jag vill fira några dagar vid havsbanden. Dessa vackra band. De kommer som vågor mot uråldriga stenar. Och jag kan välja att knyta an till horisonten eller den närmaste ön i sikte. Där ska jag sitta och vifta på mina trötta tår och se segelbåtarna försvinna in i morgonljuset eller fångas in som siluetter mot solnedgången. Jag tänker mig ensamheten som stor och rymlig. Nästan behövlig. Där himlen bara ger mer plats för det vardagsnära. Stjärnorna kommer under nätterna väsnas  med sina vagnar som rullar över himlavalvet eller Stora Björnens vrål mot mörkret. Jag kommer undra över kraften i det envisa trädet som tar rot där ingen mylla finns. Jag ska sitta där och låta havet vagga mig i kluckande ljud och evig sång. En och annan padda kommer kväka sin påminnelse. Också paddor får finnas. Så kommer jag tänka. Men myggen … men myggen …

Det femte inlägget i Rektortycket skriver Carolina Thornström. Och jag citerar ett litet stycke, ett textsmakprov och önskar er god läsning på rektortyckets blogg.

De flesta av oss vuxna har ett jobb att gå till. Somliga älskar sitt jobb, medan andra ser sitt jobb mest som en inkomstkälla. Eftersom vi spenderar en stor del av våra liv på våra jobb, är det viktigt att man har kul på jobbet eller har ett kul jobb. Helst både och. Jag har en känsla av att om man gillar sitt jobb, gör man ett bra jobb. Det innebär att om man kan arbeta för att öka arbetsglädjen, blir resultatet bättre. I näringslivet skulle man ha uttryckt sig att det är lönsamt att ha hög arbetsglädje bland de anställda.

Jag sänder mitt tack! 

Jag känner sådan innerlig pedagogisk omsorg om mina lärarstudenter. Jag vill ge dem allt jag har och allt jag kan. Jag vill se dem växa till lärare. Och jag ser dem göra det. Då jag modellade hur man kan dokumentera och hur att göra det dagligt och genom alla elevers röster fick jag kandidaterna att uppleva styrkan i den egna stämman. Och därmed mångstämmigheten i gemenskapen med andra. Alla ska få sin röst hörd, bekräftad och återgiven. Så ser jag på uppdraget.

Karin Nygårds kände sig lite orolig för alla tyckares tyck och vi twitterpeppade henne att inte tänka på någon annan än henne själv och hennes eget skrivande och tyckande. Och ja …

vi behöver pepp för att lyfta upp och fram varandra, vi lärare. För om vi inte gör det med varandra hur ska vi peppa och lyfta elever. Så tack Kära Karin Nygårds för ditt inlägg idag. Jag blir glad, peppad och lyft av dina tankar. Du inleder så här:

För tio år sedan upplevde jag mina femtom minuter av berömmelse. Någon som minns det? Nej, jag tänkte väl det. En femton minuter lång intervju med mig sändes i programmet ”Jobbet” i P1. Den påannonserades med orden ”Äntligen en nöjd lärare” och handlade om mitt fantastiska jobb. Intervjun fick rätt mycket uppmärksamhet. Folk hörde av sig och tackade för min positiva syn på läraryrket och jag fick bland annat föreläsa för blivande lärare. Jag fick även skriva en artikel i ”Pressens tidning”, där jag kritiserade journalisternas negativa beskrivning av skolvärlden.

Jag tänker att så har det varit i yrket. Det negativa. Det trista. Och skolans inre röster tystnar. Som om det vore fel att vara den som tror. Lärare ska verka för här och nu och för framtiden. Ibland måste vi agera ställföreträdande hopp för varandra – och för eleverna.

Helena von Schantz skriver om Zarembas artiklar om skogen vi ärvde.  Jag berördes starkt av Zarembas artiklar.

Då jag flyger över Sverige är det skogen jag ser. Men jag ser inga träd. Jag ser skog, skog, skog. Och skogen självklarar jag. Det är farligt. Allt man tar för självklart löper en risk att man blundar för, inte ser, tror sig se eller glömmer av att se på nytt.

Jag gick i skogen, ja den skog som fanns i närheten. Det var inte en djup skog. Snarare grund. Men några kliv in i den så upplevde jag mig liten, trollbunden, djupt rotad och faktiskt en aning rädd.

Jag har inte sett mig som arvtagare av skogen. Jag har trott den vara sin egen. Skogen lurar mig att tro det. Jag ska vårda min skognyfikenhet. Kliva rakt in i skogen där jag tycker mig uppfatta att den börjar. För det handlar om erfarenhet också. Min skog är liten. Andras skogar är gigantiska.

Min barndoms skog bestod av fyra träd och fem buskar. Då kröp man in under grenar och satt och tittade ut mot världen. Den som bestod av asfalt och en sandlåda med röda plastspadar.