- Många är inte här, sa ett mycket litet barn.

- Monica är inte här, sa en mycket fundersam mamma.

- Många är inte här, sa ett mycket litet barn. Mamman var tyst en lång stund.

- Du menar många som många människor … många människor är inte här….?

- Många är inte här, sa barnet och tittade sig omkring. Det var ödsligt där vi vandrade fram. Jag gillade samtalet.

- Du, jag har varit lärare i snart 43 år, sa en lärare jag talade med. Jag tittade in i ett par pigga ögon, lekfullt glada, och …

Jag kände sådan respekt. Sådan yrkeskompetens fanns inte här. Hur såg hon på sitt arbete idag? Vilka var barnen då och nu? Vad är det att vara lärare idag? Och då hon började? Jag tänker också på de lärare som går i pension, de som arbetat i det tysta och verkat för hundratalselever, genom olika kursplaner, genom olika syn på skolan, genom olika skolledningar och i olika visioner. Jag tänker att jag skulle vilja samtala en stund med läraren. Jag ser ett par ungdomliga ögon glitterblänka. Dem ser jag.

Här kommer en lektion från Maria:

Lektion i andra klass.
SO: vi funderade över varför människor bor där de bor. Vi tittade på tematiska kartor från globalis.se och jämförde skarpa gränser från befolkningskartan med temperaturkarta, nederbördskarta, topografisk karta. Vi funderade på varför människor i Asien eller Afrika bor så trångt, varför de inte kunde bo i de andra delarna av landet/världsdelen.

Och vad eleverna kunde bidra med kloka argument när vi såg på kartorna! De förde fram argument om att det var bra att bo där det regnar för att det finns vatten, det går att odla och kunde efter kartanalyser förstå de skarpa gränserna som skapades av bergskedjor eller ökenlandskap. Några av barnen riktigt hoppade av iver att få berätta om sina upptäckter i kartorna! Det var härligt att se denna upptäckarglädje!

Jag blir alltid nyfiken på var själva texterna kommer till. Författares skrivplatser är fantastiska platser tänker jag. Jag är också nyfiken på vilka böcker som står i bokhyllorna  hemma hos människor. Jag kan inte låta bli att titta. Sedan undrar jag vad som finns i huvudena på de som skriver, var idéerna börjar och var de slutar. Hur de gör för att orden ska bli meningar och lyckas hålla en berättelse från första kapitlets första ord till sista punkten på sista sidan.

Själv skriver jag mest precis där jag är. En gång i tiden städade jag för att få skriva. Plockade i min ensamhet. Orden kom till när böckerna ordnades med, eller då jag städat klart så var jag redo att börja skriva. Något hade ordnat sig inom mig. Då var jag redo. Idag vet jag inte. Jag tar mig plats och jag tar min tid.

- Näe, jag har aldrig haft ett supermodernt klassrum, sa jag. Aldrig någonsin haft interaktiva whiteboards eller kanoner och nätanslutning.

Med ens kände jag mig ålderdomlig. Mina klassrum har varit utrustade med en lärare och med en hel hoper elever. Mina klassrum har haft de där gamla kartorna som man drog ned med en speciellt neddragare. Mina klassrum har varit pennornas och papprenas klassrum. Men det har aldrig bekymrat mig. Det jag inte har orkar jag inte vara besviken på då jag är med eleverna. Jag har undervisat om nätet, jag har undervisat om mobilens text och ansvarstanken kring det man skriver till den man skriver, jag har undervisat med kartorna och skillnaderna utan att kunna visa dem. Eleverna är kreativa. Det är läraren också. Man tager vad man haver och man gör banne mig det mesta av det man har.

Det unika i klassrummet är mötet mellan lärare och elev och ett innehåll. 

Det är där jag finner styrka, pedagogiska utmaningar, pedagogisk luft och det är där jag finner likar och olikar  med diskussioner som utvecklar. Det är där … och jag skulle gärna se det i liveform, i runda-bords-samtal vid skolorna … den där viljan att diskutera frågorna och skolan.

Det jag möter och utvecklar i mitt utvidgade lärarkollegium. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra med mina tankar och mina funderingar om jag inte haft alla nätlärare som brinner med olika styrka, i olika takt och med undervisarfunderingar och skolfrågevilja. Jag vet inte vad jag skulle ha varit utan dem, utan er.

Durtoner ska det vara. 

Jamänvisst! Sporta på … använd engelskan när ni spelar något, använd kemin när ni lagar mat och steker pannkakor, använd kartkunskaperna när ni är ute i världen, använd svenska språket när ni tilltalar någon ni vill prata vänligt med, använd simkunskaperna när ni hoppar i bassänger och bubbelbad. Njut av det ni lär er och har lärt er.

Läraryrket har fått sina törnar. Vid middagsbord kan det låta en aning nedvärderande om yrket, alltså varför blir man lärare egentligen, så dålig lön och allt det där. Ja, tänker jag oftast och låter orden vara avsändarens. Om läraryrkets innehåll kan man tala länge och om kraven på skolan kan man duka under. Nåväl, så kommer den där stunden för gemensamma tävlingar och borden ska tävla i allmänkunskaper då … då … då vänder sig sällskapets glädjeögon mot lärarens håll och man viskar – Vilken tur att du är med. Utan en lärare skulle man ju inte kunna något. De här frågorna är ju riktiga skolfrågor!

DEN INRE KÄRNAN: LÄRARE, ELEV OCH FOKUS

Om detta bör vi tala! Om det vi gör, HUR vi genomför läroplanen, och vad som sker då vi gör det. Detta HUR handlar om lärarens undervisningar. Vi fokuserar alldeles för snabbt på eleverna och de kunskapskrav som ställs på dem. Vi hoppar över sidor i läroplanen för att snabbt se vad som står i de krav som ställs på eleverna. Vi talar alldeles för lite om våra undervisande hur, de som gör det möjligt för eleverna att komma dit de ska. En skola ska tala om lärarnas HUR. Där finns utvecklingen, där finns möjligheten, där finns kraften.

Om fokus förflyttas från elevernas kunskaper, eller brister på kunskaper, till lärarnas innehåll och lärarnas kunskap om HUR man ger eleverna förutsättningar att nå mål och verkligen lära sig något. I lärarrummet ska inte eleverna diskuteras utan lärarnas dagliga lektioner och vad dessa bidrog till för förändringar i klassrummet och i elevernas lärande. Och Jante som har en sådan stor roll i skolan måste förpassas bort till förmån för lärares vilja att dela med sig, visa upp, pröva och försöka och föra diskussioner om hur en lärare undervisar. Jag skulle önska att vi förhöll oss mer öppna för kollegor, toleranta och samtidigt nyfikna på vad som sker i någon annan lärares klassrum. Det talas så lite om lärares undervisningar. Traditionen att stänga dörren om det egna klassrummet måste börja med generösa nyfikna anslag – får jag delta för att titta på din undervisning, jag vill lära mig att undervisa om … Vi måste tillsammans utmana lärarens inre röst som säger att jag inte duger och min undervisning tål inte att man tittar på den.

Vi måste också utmana lärarens röst som säger att … Jag har undervisat så här i trettio år och det har fungerat för mig. Jag tänker inte … Vi måste utveckla vår inre nyfikenhet och öva oss i att se det undervisande nuet och det framtida. Vi måste öva oss i att inte mäta oss med varandra utan skapa ett större lånande, härmande och prövande.

Vi kunde skapa en skola där generositeten, toleransen, nyfikenheten och elevernas lärande handlar om lärarnas medvetna HUR. Det är ju bara vi lärare som vet HUR man gör där inne i klassrummet. Om detta bör vi tala. Om detta bör vi skriva. Kring detta kan vi samlas.