Språkutvecklande ur de texter vi har och genom de samtal vi kan föra

Postat den 03/08/2023 av Anne-Marie Körling

Undervisning du kan göra varje dag men ur olika innehåll. Den är mycket språkutvecklande. Gör en mening. Inte fler. Gör inte om uppgiften. Uppgiften kommer att skifta beroende på vilken mening som eleverna och du möter. Gör den inte en gång, gör den ofta, och gärna dagligen.

Gör mer av det som är i undervisningen. Så här kan du tänka och göra varenda gång du skriver en mening på tavlan. Om du vill främja nyfikenheten skriver du några meningar ur en bok. Jag har valt att skriva en mening ur Bara glida med av Cina Friedner 2023:

– Jag går ut, ropar jag till mamma men hör inte vad hon svarar innan dörren slår igen bakom mej. (s.65)

Synonymer: Då kan vi fundera i tretal. Exempelvis kan vi fundera på synonymer till ”ropar”

– Jag går ut, skriker/ropar/hojtar jag till mamma men hör inte vad hon svarar innan dörren slår igen bakom mej.

Synonymer: Denna gång tar vi ordet ”mamma”.

– Jag går ut, skriker/ropar/hojtar jag till mamma/morsan/min mor men hör inte vad hon svarar innan dörren slår igen bakom mej.

Synonymer till ”svara”

– Jag går ut skriker/ropar/hojtar jag till mamma/morsan/min mor men hör inte vad hon svarar/ger ett kortare svar på innan dörren slår igen bakom mej.

Synonymer till ”dörr”

– Jag går ut skriker/ropar/hojtar jag till mamma/morsan/min mor men hör inte vad hon svarar/ger ett kortare svar på innan dörren/entrédörren/porten slår igen bakom mej.

Muntlig undervisning:

Jag har bedrivit den här undervisningen i många år. Den är först och främst muntlig. Eleverna får grubbla på ord som de har andra ord för men när de inte har några förslag är jag en berättande lärare och säger mina förslag. Över tid blir detta en undervisningsform som bidrar till ordförrådets breddande och förståelse. Fler ord för en och samma sak gör att vi har flera sätt att uttrycka oss på.

Skriftligt gensvar:

Minns att eleverna lär sig både av att samtala och av att skriva. Men först och främst är det samtalet som ska främjas. Men om vi nu tittar på de alternativ jag gett här kan man be eleverna skriva av samma mening och använda ett av orden och skapa en egen text.

Det kan bli så här:

  • Jag går ut hojtar jag till morsan men hör inte vad hon repellerar innan porten slår igen bakom mej.
  • Jag går ut hojtar jag till mor men hör inte att hon ger mig ett kortare svar innan entrédörren slår igen bakom mej.

Det är viktigt att eleverna får läsa upp sina egna meningar. Då läser de upp det de själva skrivit och det gör det hela meningsfullt.

Vad har detta lett till:
Mina elever brukar låna meningar av författare och skriva om dem på det sätt de själva vill. Det betyder att de utvidgar sitt ordförråd och får samtala om vilka ord som kan passa in och hur texten kan förändras när synonymer används.

Minns också att om eleverna inte deltar så gör arbetet själv. Var den berättande läraren som kliver in och visar hur läraren tänker. Då kommer eleverna att börja göra som du gör. Men överge inte innehållet i tron att eleverna inte genast deltog. De behöver förstå att de får och kan och att det inte handlar om rätt eller om fel. Så överge inte innehållet utan fortsätt berätta hur du tänker.

Allt gott kära kollega,

Anne-Marie Körling

 

 

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Undersök din praktik genom en mening ur Lgr 11
  2. Textsamtal: Världsalltet och modeller att skriva genom
  3. Undervisningsidé och modell för samtal ur en bok
Publicerat i Kommunikationen, Lektioner och lektionsförslag, Textsamtal, Undervisningen | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Språkutvecklande ur de texter vi har och genom de samtal vi kan föra

Samhällets bokhyllor och skolornas lästid

Postat den 30/07/2023 av Anne-Marie Körling

Vi brukar tala om att barn kommer från hem där man inte läser eller där det inte finns böcker. Om man vet att det är så betyder det att samhällets bokhyllor måste bli fler och i dem böcker så att det står härliga till. Jag brukar säga:

Om man kommer från ett hem utan böcker måste man få komma till en skola med böcker. Om man kommer från ett hem där man inte läser så mycket måste man få komma till en skola där man läser mycket.

Vi tittar på individens brister och medhavda ryggsäck istället för att titta på vad vi kan göra där vi tar emot detta barn som i skolan blir vår elev. Om vi fortsätter att förklara bristerna kommer vi inte att kunna förändra något. Om vi tänker att här ska vi läsa så kommer vi att skapa en skola där vi läser. Det är inte individen vi ska stirra oss blind på utan hur vi som skola, dvs ett kollektiv, kan göra skillnad och skapa en läsande kultur. Det fungerar inte att identifiera en enskild utan forma en läskultur som omsluter samtliga. Alla barn och unga behöver rikt med tid att läsa, skolbibliotek och skolbibliotekarier. Det ska inte vara svårt att hitta en bok i en skola, också klassrummen behöver ett bokbestånd som inte dammar utan som byts ut och därmed främjar nyfikenheten. Läsandet bör alltid vara på tapeten, inte som en grej för terminen, utan som ett noga underbyggt arbete där ingen lämnas utanför. Det betyder att det måste vara en fråga som alltid är aktuell.

Japp, då var det sagt,

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Om biblioteken och samhällets bokhyllor!
  2. På alla stadier och i alla klassrum – skapa och ge lästid
  3. Pengar över och i all hast köpa in böcker till skolan
Publicerat i Boken i undervisningen, Högläsning, Hur lärde du dig att läsa?, Inkludering, Ordning och reda, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Pojkarna | Kommentarer inaktiverade för Samhällets bokhyllor och skolornas lästid

Anteckna något litet under lektionerna

Postat den 25/07/2023 av Anne-Marie Körling

Jag har alltid med mig papper och penna när jag undervisar och är med eleverna. Det är för att spara något av det som sker i klassrummet. Jag kan inte förlita mig på min förmåga att minnas. Eleverna är många och det är ofta många saker som påverkar min uppmärksamhet. Jag läser ett litet citat ur Tove Janssons citatbok Ordets gåva (2022)

Jag måste skriva ner mina observationer. Hur små som helst, de är det viktigaste. Varje dag.

Det har jag gjort sedan jag började som lärare och jag har inte slutat. Jag noterar elevernas frågor eller något de säger som får mig att tänka och uppmärksamma. Jag har anteckningsblock där jag också kan visa en elev hur jag tänker kring ett problem som eleven har.

Till en början var de här anteckningarna inte så värdefulla. Två små rader i ett i övrigt tomt block. Men över tid kunde jag se att de hjälpte mig att bygga upp undervisning som relaterade till det eleverna hade frågat om. Jag lärde mig över åren att anteckna mer och mer. Ibland läste jag upp mina anteckningar för eleverna.

Jag kunde också skriva upp vad jag upptäckte eller undrade över – saker jag behövde fundera lite mer på och som kanske handlade om att jag måste ändra på något eftersom det hindrade eleverna att fullt ut komma till sin rätt.

Det är inte oväsentligt att skriva två rader i en tom anteckningsbok. Under sju lektioner (tänker mig att vi har 7 lektioner per dag) blir det 14 rader. På en vecka har du skrivit 70 rader och har en hel berättelse om det som ägt rum i klassrummet och det du som lärare vill fortsätta att fundera på. Men minns att du inte ska värdera det du skrivit ner, inte tänka bra eller dåligt, utan tänka att det här upptäckte jag. Dina anteckningar kommer att ge dig en inblick i det arbete du gör i klassrummet och hur eleverna frågar och undrar om det ni tillsammans möter. Minns också att anteckningarna är dina, de är inte ett underlag för någon annan än dig och ingen kan begära att du ska göra dem.

Med vänliga och omtänksamma hälsningar,

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Kittla hjärnan: Sätt rubrik på lektionerna
  2. Undervisning med ett litet inslag av tävling
  3. Undervisning/uppgift: Variera språket som avsändare
Publicerat i Lektion, Lektioner och lektionsförslag, Pedagogiska samtal, Redskapen, Systematiskt kvalitetsarbete i undervisningen | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för Anteckna något litet under lektionerna

Pojkens tid gick till att vänta på pappa

Postat den 15/07/2023 av Anne-Marie Körling

Den här pojken träffade jag för många år sedan. Det var en kille som kom till platsen jag arbetade på. Där trivdes han som fisken i vattnet. Fritidsgården var ett andra hem. Vi var många som tyckte om de som kom till gården. Vi lärde känna dem. Här kunde vi möta dem genom att vara de där vuxna som kunde lyssna ibland, spela spel ibland, fika och käka bulle ibland. De här platserna finns inte idag. Det borde de göra. De borde växa upp som svampar där barn och unga bor.

En sen eftermiddag är jag på väg hem genom Stockholm. Jag har gjort några ärenden, tittat lite i affärer och går över plattan mot T-centralen. Då ser jag den där killen, inte mer än 13 år gammal. Han står vid en av pelarna och ser ut över stationen. Jag blir glad och säger hej. Han blir också glad och säger hej. Vi småpratar lite. Han berättar att han väntar på sin pappa. Han kommer säkert snart. De ska gå och fika säger han. Jag säger att det låter trevligt. Vi säger hej då.

Den här pojken hör till dem jag träffade varje dag. Han kom till gården där jag arbetade. Alla vi som arbetade där kände honom. Gården var öppen hela dagen men middagsstängd ett par timmar. När vi öppnade var han först in. Han, precis som många andra pojkar, stannade till sista minuten innan vi stängde.

Det gick en tid. Jag var åter inne i Stockholms centrum. Återigen såg jag honom på T-centralen. Han stod och väntade. Jag blev glad när jag såg honom, småpratade lite om ditten och datten och han berättade att han väntade på sin pappa. Han kommer säkert snart. Vi ska fika sa han.

En kväll kommer han in till mig i köket. Han cirkulerar kring mig. Något behöver sägas.

– Varje dag efter skolan åker jag in till T-centralen. Jag är där varje dag för kanske att pappa kommer. Så jag väntar på att han kommer. Det var på T-centralen jag såg honom sist. Därför väntar jag där. Men han kommer aldrig. Men jag åker varje dag. Kanske han kommer en dag.

Jag väntar på min pappa, sa han då vi träffades. I min föreställningsvärld handlade det om  just det – att vänta på pappa och att han naturligtvis kommer – men nu insåg jag att han väntar på någon som inte kommer. De fikar inte. De gör inte något tillsammans. De träffas inte alls. Så lite jag vet.

Jag frågade om resan dit.

– Jag plankar. Har inga pengar.

Jag frågar om resan hem.

– Då skiter jag i om jag åker fast. Det spelar ingen roll då.

Han hann inte med läxorna. Han har andra uppgifter i livet. Han väntade på sin pappa. Det var hans uppgift. Om den var han ensam. Han klarade inte skolan.

Anne-Marie Körling

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Toalettrullen – skapa en egen till pappa!
  2. Pojken som väntade på sin pappa
  3. Läsa för att få en pappa
Publicerat i Pojkarna, Verkligheten | Kommentarer inaktiverade för Pojkens tid gick till att vänta på pappa

Alice i Underlandet – min vardag som leksak

Postat den 13/07/2023 av Anne-Marie Körling

Det är treåringen och jag. Varje dag face-timar vi. Flera gånger sedan hon listat ut hur man ringer till mig. Jag är middagssällskap, samtalspartner och leksak. Som leksak har jag haft helt underbara upplevelser. Surrealistiska. Spännande. Nya perspektiv. Som nyss då jag var nedlagd i en sådan där ask med en dansande ballerina. När man öppnar asken kommer ballerinan att dansa några varv (om man skruvat upp vill säga). Där skulle jag nu ligga.

Barnet tittar på mig och säger att jag ska vara i asken och vips ligger jag i den. Jag har aldrig varit i en ask tidigare så upplevelsen är minst sagt underliga. Det är tyst i asken. Jag ser lite av den nedvikta ballerinan. Jag hör hur barnet skruvar på uppdragningsnyckeln för att sedan bli helt tyst. – Hallå, ropar jag. Sen tänker jag att nu är det verkligen dags att läsa boken Alice i Underlandet. Jag lovar mig själv att göra det när det här äventyret är över.

Så plötsligt öppnas asken och barnet tittar ner på det sätt man tittar ner i en ask. Hon trycker till telefonen en aning och säger att ”I am here” och så stängs locket igen och jag bidar min tid. Jag vill nog ut i det fria om en stund. Se mig omkring genom att vara en del i det hon gör, dvs, vara i hennes hand och springa omkring runt, runt i lägenheten.

Jag har nu varit leksak en tid. Det roar mig att vara det. Jag är samtidigt levande i mobilen men också en liten, liten levande sak. Hon behandlar mig väl. Värmer mig under täcken, leker tittut och ibland sätter hon upp mobilen i en bokhylla och så kastar vi boll till varandra. Efter att ha kastat bollen några gånger mot mig i hyllan gör hon en paus och kommer fram, nära, nära med sitt ansikte. Hon säger:

– Moja, you can’t catch the ball, you are not here, you are in Sweden.

Och plötsligt är jag uppe ur Alice i Underlandet och sträcker ut mig i verkligheten.

Hej HOPP kära ni,

Anne-Marie Körling


Inlägg som berör samma teman:

  1. Barnets kontakt och speglandet som uppstår
  2. Att titta på djur med en tvååring; Nöff säger grisen.
  3. – Vad ska jag välja för bok, frågar mamman och jag tänker vad vill du välja
Publicerat i Autodidakten, Verkligheten | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för Alice i Underlandet – min vardag som leksak

Skolstart: Låt eleverna värma upp läsförmågan

Postat den 11/07/2023 av Anne-Marie Körling

Det kanske kan låta konstigt att jag undersöker min egen läsförmåga. Jag kan läsa. Men ändå. Jag prövar min förmåga att läsa på olika sätt. En sommar tillät jag mig inte att läsa under alla veckor som eleverna hade sommarlov. Jag ville undersöka hur det var att börja läsa igen efter ett uppehåll.

För att inte läsa måste jag ju underhållas. Det blev teve, filmer och soffan. Jag såg serier, från de bra till de något mindre bra och kände mig alltmer passiv. Självklart gick jag på promenader, åkte till affären och gick på stan. Jag var på kondis, restaurang och någon gång teater i parken. Men jag höll mig ifrån att läsa.

Höststarten började jag att läsa igen. Det var trögt och besvärligt. Jag kunde inte koncentrera mig mer än en kvart sen smög sig något in och störde. Jag kunde läsa det som stod skrivet men inlevelseförmågan tycktes trög. Och språket. Så svårt och krångligt ibland. Kunde detta inte formuleras på ett enklare sätt kunde jag stöna. Jag tyckte själv att jag mådde sisådär och upptäckte att jag var uttömd på egna tankar och idéer. Det var något med mitt inre liv. Kändes lite dött och slitet.

Denna sommar har jag bestämt mig för att läsa mer än jag brukar läsa. Det är inte en tävling utan mer en undersökning. Jag råkade säga till min granne, vi har balkongerna intill varandra, att ”denna sommar ska jag läsa en bok om dagen” och grannen som är ung sa att ”jäklars vilken läshastighet du måste ha! Dagen därpå hade hon bestämt sig för att läsa hon också och visade upp Ingvar Carlssons bok I sällskap med döden. Sedan dess har jag inte sett henne sitta på balkongen. Jag sitter däremot där varje dag och läser på.

Ju mer jag läser ju mer tycker jag om att läsa. Det är som om boken får övertaget över streamade filmer och radioprogram, de som annars så lätt blir de som får underhålla mig också när jag läser. Ju mer jag läser, vi vet allt det där, ju lättare blir det att hoppa i de olika språkliga miljöerna och det språk som klär berättelsen. Den sommaren jag inte läste gjorde att jag tänkte mer på att jag måste komma igång att läsa igen (bara det ett hinder) men nu är jag genast beredd på en ny bok.

Det är inte så konstigt att läsningen skapar läsaren. Och läsaren läser för att läsaren upptäcker att läsförmågan är räcker till. Jag upptäcker framför allt språket och hur olika författarna använder det. Denna rikedom att kunna formulera sig. Och skriva så att doften går att ana eller bullret kännas öronbedövande.

Snart, nja, men ändå, börjar barnen i skolan igen. De flesta har inte läst under sommaren. De kommer att ha det trögt eftersom läsförmågan ännu inte är uppvärmd (ni vet som när man tränar). Man värmer upp sin förmåga att läsa.

Så när skolan börjar låt den börja som den uppstart det handlar om – det är läsåret som börjar. Vi ska därför naturligtvis ge eleverna den glädje som böckerna ger dem när de kan läsa och genom böckerna de läser värma upp läsförmågan genom att läsa det som är roligt och som ger eleverna möjlighet att läsa för resten av året och för samtliga ämnen. Jag föreslår minst två veckors lästid vid uppstarten och sedan en timme om dagen, varje dag, varje årskurs och för varje barn. Läsandet ska följas upp närvarande vuxna som visar intresse för att barn och unga läser och mindre bedömer deras förmåga eller den bok de valt att läsa. Två veckors nyfikenhet på hur barn och unga läser, vad de läser och att vi kan påverka deras möjligheter att läsa. Det är min ordination inför läsåret.

Hej HOPP!
Anne-Marie Körling 

 

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Läsförmågan och ledigheten
  2. Läsförmågan erövras dagligen! Överger vi eleverna?
  3. Läsfrågor till eleverna
Publicerat i Litteratur och läsning, Om jag vore rektor, Ordning och reda, Skolstart, Väck läshungern | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för Skolstart: Låt eleverna värma upp läsförmågan

En örfil berättade om skolan och klasskillnaderna

Postat den 10/07/2023 av Anne-Marie Körling

Jag läser just nu Ingvar Carlssons lilla röda – I sällskap med döden – utgiven på Albert Bonnier förlag. Jag läser om det orättvisa skolsystemet, det som skilde de förmögna från de som inget hade men som kunde komma vidare i utbildningssystemet med överseendet – de som inte kunde men som ville läsa vidare kunde få befrias terminsavgiften.

Men allt har sitt pris. Jag läser:

På läroverket hade jag en lärare som utnyttjade att jag var befriad från terminsavgiften. Om jag fick nedsatt betyg i uppförande eller ordning upphörde befrielsen och mina föräldrar skulle bli tvingade att betala, vilket i praktiken innebar att jag var tvungen att sluta.

Det hände att läraren vid minsta förseelse från min sida ställde sig framför mig, stirrade mig i ögonen  och frågade om jag valde anmärkning eller örfil. Anmärkning kunde i sin tur leda till nedsatt betyg så jag valde naturligtvis örfil.

Då slog han mig så fruktansvärt hårt med handflatan på kinden. Jag kommer ihåg skammen och hur det hettade och värkte i timmar efteråt. Men jag vågade inte anmäla det till rektorn och jag nämnde det inte ens för min familj.

Det var ett rent sadistiskt beteende och ett utnyttjande av att jag hade fattiga föräldrar. Jag upplevde alltså våld i skolan  …

Idag förekommer inte några örfilar men ord kan fällas, sägas och vrida sönder känsloliv och tankeverksamhet. Det är barn som ska få lära sig och för det behövs värme, nyfikenhet och återigen nyfikenhet. Det måste också finnas ett innehåll som på olika sätt aktiverar oss att tänka.

Jag minns min mammas berättelse som skolan. Hon berättade flera gånger om en händelse som påverkat henne mycket. Hon tog bussen till skolan. Busschauffören kunde se henne komma springande den gången hon var några minuter för sen. Mitt framför ögonen på henne stängde han dörren till bussen som för att uppfostra henne att hålla tiden. Det här påverkade hennes ordningsbetyg. Hon kom försent till skolan. En enda gång och hennes försening noterades på hennes betyg. Hon blev inte slagen eftersom hon kom från en familj som hade råd att låta skola henne.

Både Ingvar och min mamma var barn som drabbades av vuxna som kunde ta till så det kändes. Mamma kom aldrig över den skammen hon kände som barn. Trots att busschauffören var dum och att det var hans lilla möjlighet att göra livet surt för någon han kunde ha släppt på.

Jag läser vidare …

Anne-Marie Körling

 


Inlägg som berör samma teman:

  1. Karin Boye om läraryrket – tänk om du var hennes litterära kollega!
  2. Förvånad blir jag – en obekant bekant bekantar sig med mig!
  3. Vill, vågar och kan
Publicerat i Barns sorg är randig, Pedagogiska samtal, Skolrättigheter, Synligt läsande, Verkligheten | Etiketter , , , , | 1 kommentar