Ungas utsatthet på nätet. Och de vuxnas ansvar. Jag önskar att jag aldrig någonsin behövde nämna detta mörker som vuxna kan skapa kring ungar men ser mycket allvarligt på detta. Hur kan vi se detta i skolan? Hur ser vi ungar som är sexuellt kränkta och vad värre utnyttjade på nätet och verkligheten? För de finns ju där.
Jag brukar fråga mina elever i anonyma forum om de mött obehagligheter på nätet. De yngre eleverna berättar är att de söker på något som de är intresserade av och oskyldigt letar sig fram till och klickar på länkar som gör att de kommer vidare på sidor de blir rädda och känner obehag för. När de gör detta så skäms de över att de hamnat där. Som om det var deras fel. Någon har sökt på Pirat och hamnade på en sida som gjorde eleven ledsen och arg. Nätet är ett gigantiskt rum som föräldrarna och skolan måste samspela kring. Det är skolans ansvar och föräldrarnas ansvar.
Det är mörker detta. Stormörker. Dels därför vi vuxna inte vill se. Vi som inte vill se är nog barnens största hinder. För barn skyddar vuxna. Det borde vara tvärtom.
Anne-Marie
Du har så rätt – att vuxna väljer att inte se är största hindret, och största faran.
Vuxna vill inte se – då löser de detta med att sätta förbud. Som förbud skulle sätta stop på barnens nyfikenhet! Borde vi inte veta bättre och söka oss till andra lösningar?
Jag tror att vuxna ska närvara och lära sig mer. Särskilt lärare och föräldrar. Vi måste prata, visa, undersöka och lära vad sökord, källor och hur man kan vara någon man inte är på nätet. Det goda måste få överrösta det dåliga tänker jag. Förbud tror jag inte ett skvatt på. Håller med er båda. A-M