Ge eleven en stund att reparera saker och ting

Jag minns när min kusin och jag blev ovänner. Det blev vi väldigt ofta för vi tyckte mycket om att vara ihop och leka. Vi blev osams om ditten och datten. Sen var vi sams och ställde oss på varsin sida om mormor och bakade mormors kakor och slickade slickepotter och degskålar med pekfingrar som … mums så gott. Vi ströade också på pärlsocker på chokladrutorna… och vips var vi ovänner igen.

Aldrig någonsin störde min mormor oss i vårt bråkande. Hon bakade på och verkade tycka och tänka att det där får de faktiskt klara av själva. Det är ju ingen som tar egentlig skada av det här. Och visst klarade vi av det. Vi löste våra konflikter gång efter annan. Skvallrandet gillades inte så mormor var ingen skvallermöjlighetsfamn… däremot var hon en tröstefamn… och det var när det hade gått åt riktiga pipsvängen.

Det behövs träning att handskas med konflikter. Kanske vi övade oss – min kusin och jag. Kanske visade omvärlden respekt och tillit när de inte genast kastade sig in i konflikterna och bestämde att de skulle lösas och upplösas i ett endaste snabbt nu och ett FÖRLÅT. Vi lärde oss att inte säga förlåt förrän det var dags att säga förlåt. När man själv kände att nu var det dags att krypa till vänskapskorset och säga förlåt.

– Förlåt!  Och så började man leka igen. Men samma intensitet och med samma leklust. Jag vet inte med det är något som går för snabbt då vi ska hjälpa varandra att lösa konflikter. Dels signalerar vi att de inte är tillåtna och så signalerar vi att vuxna vill att det här tar slut omedelbart. Och då ska man säga förlåt.

Jag skulle vilja, med överseende, låta konflikten få ha en liten livslängd. Det är inte bra att säga förlåt om man inte känner att man kan det. Man bör få vara sur en stund för att få känna just det.

Om vi tror att barn inte kan lösa konflikter så gör vi dem ingen tjänst genom att avkräva snabba lösningar. Det kanske inte är att lära sig. Det är kanske att förstå hur omvärlden vill att konflikterna ska gömmas undan och inte vara en del av själva växandet in i gemenskaper. Det skaver ibland. Och det kanske det ska göra.

Jag har funderat mycket på detta. Gör vi konflikten farligare om vi för snabbt går in och rättar till den? Ibland behövs det lite svalka kring barn och det behövs också lite tillit.

– Du, jag ser att ni är arga på varandra. Hur länge tror ni att ni behöver vara det? Jag är så nyfiken på hur det hela ska utveckla sig? Kan ni berätta för mig hur ni två löste det här och när ni tycker att ni är sams? Går det inte bra så finns jag här men som det nu är tror jag att det är bra om ni är just lite arga.

Jag vill heller inte skilja dem åt. Sätta dem på olika platser. De klarar barnen av helt själva. Ja, dvs om vi litar på dem. Mormor förstod konfliktens kvalitet. Men hon förstod också att hon bara var i vägen för den om hon inte tillät den att bedarra mellan mig och min kusin.

Det är något vi gör som vi gör lite för snabbt. Vem gör vi det för?

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Klassrummet, Kommunikationen och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Ett svar på Ge eleven en stund att reparera saker och ting

  1. eva-lena skriver:

    En reflektion här.En gång kom min dotter hem och sa -Jag är så trött på att inte få vara mig själv. När jag är glad då är jag för
    glad när jag är arg får jag inte vara det. När man är ledsen får man inte vara det.
    I sådana lägen känner jag sorg.Sorg att inte kunna förmedla hennes kloka ord. Saknaden att inte få dela med målet till reflektion. Jag önskar så att alla känslor fick ta plats. I mina öron handlar det om respekt. Att få vara den man är att få ha rätten till sina känslor. Även när de är jobbiga för andra att möta. Jag önskar så att det fanns en kommunikation där jag kunde säga detta. Utan att de som tog emot gick i försvar att de bara lyssnade och reflekterade
    Att skolan var tillåtande o öppen för reflektionen.

    Hon utvecklade det hela med att det gällde en känsla hon fick från både barn och vuxna. Tänk vad barn kan lära oss om oss själva om vi bara lyssnar.

Kommentarer är stängda.