Krönika om ett upprop! Svettigt värre!
Det var 28 grader redan på morgonen den dagen jag som nybliven lärare skulle välkomna min alldeles första klass till den första skoldag. Det var uppropsdag och höstterminsstart. Jag svettades av nervositet och förbannade utomhustemperaturen. Det finns grader i helvetet, tänkte jag. Varför nästan 30 sådana grader just idag?
Inne i klassrummet hade helgen förbrukat allt syre som skulle behövdas för den kommande timmen. Jag öppnade fönstren mot skolgården. Jag kunde höra föräldrarösterna närma sig, en och annan mormorsstämma och så de där barnen som skrattade och busade och som alla nalkades skolan och inom någon minut skulle äntra mitt klassrum. Jag fläktade mig med det där pappret där alla barnens namn stod. Puh! Luften stod stilla såväl inne som ute. Där stod jag. Redan svettig i min vackra klänning och mitt iordningsställda blida och söta frökenansikte. Den stora kappsäcken hade jag med mig. Den var fylld med allehanda ting som skulle ge en liten bild av mig och locka eleverna ur skolstartsnervositet. Det var ju en sådan stor dag. Skolstartsdag.
Det var inte mer än 28 barn, 28 pappor, 28 mammor, 9 syskon, 4 farmödrar, 3 morfäder och tre personal från fritids när uppropet väl skulle börja. Då klassrummet var fyllt och alla drog en lättnandes och gemensam suck försvann allt syre och ungarna sloknade, föräldrarnas ansikten rodnade och en farmor satt i ett hörn och ojade sig över hettan. Voj, voj. Där stod jag i blickfånget och svetten rann nedför ryggen, armarna och maskaran var inte så där vattenfast som det utlovades av annonsörerna – och i mig hoppade hjärtat fortare och fortare. Barnen ropades upp, en efter en. De började ju sitt vackra skolliv idag. Och framför dem står deras blivande fröken och ser ut som en blöt pöl. Hur gör man det här? famlade jag i tankemarginalen, hur gör man en skolstart? Den måste bli bra!
Inte någon gång hade vi talat om de här skolstarterna på lärarhögskolan, eller om lärare som svettades och blir hispigt nervösa då föräldrarna kommer och hur allt ljus lyser skoningslöst mot läraren. Ingen gång hade vi övat på att rätt och riktigt presentera oss för eleverna eller för föräldrarna. Nej. Jag hade ingen inre bild av någon svettig lärare som stod med en kappsäck full med långfärdsskridskor, ungarnas nallar, en gammal bok, och två vita tröjor, en nybakad bulle, en termos med kaffe och en vacker självskriven dikt om hur det är att börja skolan. Jag kände en svettdroppe rinna över pannan och ned mot ögonvrån, vidare ned på kinden.
– Mamma, mamma, fröken gråter, viskade en liten elev. Fröken gråter!.
– Hon svettas, teaterviskade mamman. Tyst nu och titta på fröken!
Långt senare kunde jag skratta så tårarna rann åt denna episod. Men då hade sensommarens hetta övergått till höstens svalka och i takt med den en liten begynnande lärarerfarenhet.
Vilken fin berättelse!
Även jag minns….svett i överflöd och munnen torr som ett sandpapper. Olycklig kombination.
Att skolan har förändrats lite smått det är ett faktum men VARFÖR lever denna FRÖKENbenämningl kvar?
Mitt namn skulle barnen veta. Varje gång ett barn kallade mej FRÖKEN tog jag mej friheten att påminna om mitt namn. Till en början obekvämt men till slut fick även jag ett egennamn att lyssna till.
Vi hade roligt när vi provade att tilltala varandra med enbart POJKEN, FLICKAN eller DU! I en klass finns det inte lika många vuxna som barn men varför FRÖKEN eller MAGISTERN?
mie
Jag har också alltid velat att mina barn har kallat mig med namn! Men det tar lång tid. Kanske är det bra att man är just lärare! Jag måste grubbla.
Inte ska du grubbla över den frågan. Det är egentligen en struntsak som jag reflekterat över och som jag nu satte på pränt. Viktigare livsfrågor är värda de grubblerier som sedan frambringar tillit /trygghet och harmoni.
Det dök upp en strof från en sång av för mej okänd textförfattare. Lyder som följer:”Har man fantasi så kan hela jorden bli, en sagornas drömplanet…!”
LÅT FANTASIN GE OSS VARDAGENS GULDKANT!!!
Jag minns med glädje alla diskussionerna på lärarhögskolan om det konkreta vi skulle möta och det roliga i att hårfrisörskan, globetrottern och den kyrklige utbytte så många erfarenheter. Det var dock mycket tur och letande för att hamna i en bra grupp och det var många som stannade hemma eftersom det aldrig förekom någon uppföljning.
Historier som denna var mina vägledare in i yrket och jag är så tacksam mot klasskamrater, lärare och andra som gav mig dem.
Vilka fin-fina berättelser! Minen av allra första i en lång kedja som kvarstår ändå som… ALLRA FÖRSTA.
Det har gått bara 3 år sedan jag hade min allra första inskolning. Jag hälsade en mamma med en gosse i famnen. Som tittade rakt igenom mig med sina stora, fina, glada ögon. Och sedan fortsatte lugn att titta nyfiken runt omkring. 15 minuter senare, efter jag har berättat om hur är det tänkt att dagen skulle se ut, visat runt hyllor och lådor blev han släppt på golvet. Han kröp försiktigt mot mig, närmare och närmare. Jag kom ner på knäna, log och sträckte handen. Han fick grepp på mina skor. Smakade på de och varken mamman eller jag sa emot det. Han stödde sig i ena av mina ben och reste sig upp. Grepp i min näsa och innan jag hann reagera på något sätt kröp han bara i min famn. Tittade rakt i ögonen på mig som skulle säga:”Jag litar på dig att jag kommer att ha det bra här. Eller hur?”. Och det hade vi.
Sedan kom den andra och tredje inskolning och nu håller jag på den 23:e. Jag blundar och jag ser var och en av dem, jag kan berättar om var och en av dem: om första stegen utan stöd, om första klättrande i rutschkanan, om första orden,om den eviga sittande på pottan och peka om och om och om igen i samma böcker, om trehjulingen, om att gunga med en kompis, om leken, om… om VILJAN. Viljan att erövra världen. Jag ser de fortfarande varje dag på gården. De har redan kommit så lång vägg!
Och varje sommar separationsångesten. Och varje höst förväntan inför nya möten. Och alla lärofyllda dagar emellan.
Jag är mycket lycklig lottad, jag.