DET VIDGADE TEXTRELATIONSBEGREPPET

Någon skrev till mig – Jag känner dig inte men jag känner dig i ditt språk!

Jag tror det är något väsentligt i denna tanke. Jag kan inte släppa taget om den. Jag måste få tänka fritt och det får jag här. Jag tänker fritt nu:

Jag känner dig inte!

Att läsa och följa någon som skriver tror jag är en väg att verkligen lära känna någon. Men att känna någon betyder att också se någon. Språk ackompanjeras av rörelser, röstens ton och klang, åtbörderna och gesterna med armar och ansiktets mimik. Därför är det mycket svårt att tro på texten i sig själv. Det är ett ställningstagande som man gör utan att tänka så noga på det. Om jag läser en bok så läser jag något som en författare skrivit. Jag måste förvalta mötet i den form jag får möta författaren i. Författaren har inget ansvar för hur jag förstår författaren eller texten. Jag skriver in mig själv i författarens texter. Det finns sådana mellanrum där det är möjligt. Allt är kommunikation. Formen för kommunikation är och bör göras flerfaldigt upphöjt.

Jag tänker i termer av DET VIDGADE TEXTRELATIONSBEGREPPET, jag fann detta ord för mig själv just när jag skrev nu. Jag tror inte jag stött på det tidigare. Ska googla och söka för att se om det finns – vilket det inte gjorde. Nåväl:

Vad döljer den skrivna texten för gester? Vad är rörelsen i händerna hos den berättande? Vilka ansiktsminer och små, små ögonrörelser hos den som skriver? Det skulle man kunna kalla det vidgade textrelationsbegreppet då det gäller text. Allt detta om omger text. Alla rörelser, gester, blickar, närvaro och frånvaro, mod att känna med, mod att skapa relation med ord. Mod att läsa och att utveckla sig själv i förhållande till en annan människas text. Det handlar om relation, text och vilja att förstå. Men inte bara den som sänder iväg sin text utan också förstå sig själv som mottagare av den.

Allt språk behöver instrumentet människan! Allt språk behöver människan! Allt språk är människan! Människan är sitt språk! Språk kan betyda vi! Jag är mitt språk! Du är ditt språk! I en mening kan vi mötas! Språket blir vi. Du och jag!

Jag undrar alltid hur jag blir förstådd då jag skriver här. Här syns mina ord. De är varken nedtecknade med personlig handstil eller inlästa med min röst. Det är fantasin om mig som väcks i mitt språk. Jag ser också att jag kan göra människor besvikna, glada, snopna, lyckliga, arga, nyfikna, lättade, bekräftade, otåliga då de träffar mig.

– Va, var hon en sådan…

– Men oj hon var ju så som jag förstod henne, så roligt att det stämmer överens… men vänta varför gör hon så där… hon ska väl inte tycka om te, hon dricker väl kaffe…

och då tänker jag att mina ord har skrivit in sig och relationen till mig likaså. Men det är bara orden som är det objekt vi kan göra gemensamt. Men mina ord kan följas inlägg efter inlägg. Alltså framträder jag så småningom. Min text blir jag. Jag blir också min text. Jag kan bli fånge i mina ord. Jag kan skapa mig själv. Mitt språk är min pensel och min kontur. Jag kan framträda för mig själv. Jag kan välja bort ett och annat. Det är jag som skriver. Ofta tänker jag skrivandet som en Vygotskijakt. Jag börjar skriva. Och det jag tänker ligger fördolt för mig. Under det att jag skriver framträder jag själv. Och faktiskt – jag blir förvånad.

– Va… tänkte jag så här? Så spännande!

Därmed utvecklar jag också en relation till mig själv. Som en slags betraktelse.

Jag är den jag är bakom orden. Det är läsaren som klär på mig de vackra kläderna eller den slitna rocken. Och då vi möts i verkliga texttalande landet är jag kanske en helt annan. Men ändå inte. Jag är fortfarande den som skriver här. Och du som läser mig, och gråter över mina ord, känslo-delar innehåll med mig. Därför känner vi varandra. Just i den text du läste, där du grät och där jag skrev, där jag grät, och det som blev den plats där vi kunde mötas. Genom orden och genom känslorna. Vi delar nämligen just denna text. Den jag skrev. Den du läste. I den känner vi varandra. Vi!

Vi gör denna text ihop. Du och jag. Jag avsänder den och du mottager den. Det som sker i det mötet är mycket, mycket större än det vi gör var och en för sig.

Tack vare din fråga, kära läsare, fann jag ett nytt begrepp. Jag tror detta begrepp är mycket viktigt. Jag tror det kommer att skapa nytta. Allt är relation. Allt är kommunikation. Allt handlar om oss. Allt!

I undervisningen betyder detta vidgade textrelationsbegrepp att läraren träder fram. Vi ska koppla detta till den viktiga mentaliseringsteorin.

Då det gäller undervisning är relation och stoff den absoluta kärnan i pedagogik. Om en text ska bli verklig så är det genom relationen till den. De texter jag högläser för mina elever har jag laddat med min röst, mitt urval, min åtbörd, mina gester och det är en kraftfull relation att läsa det som en lärare läst.

Vi kan inte gömma oss bakom stoff. Vi ska träda fram och erbjuda relation genom stoff. Då lär vi oss. Då blir vi ett med något större. Texten och relationen. Vi är människor! Vi är det!

och om ni använder begreppet: Det vidgade textrelationsbegreppt – Minns mig! Källkritikens viktigaste regel.