Det är ett underbart spänningsfält att vara bland elever och lärande ungar. Det är mångfald, flerfaldiga röster, det är liv och det är ständig rörelse. Det är flera frågor än det är svar. Det är klassrumsdunder och livlighet. Det är aktivitet. Jag ställer mig hellre mitt i alltsammans, än framför. Då jag står där mitt i så har jag rörelsen runt omkring mig. Så tänkte jag mig min lärarroll då jag visionerade om den under min lärarhögskoletid. Jag ville inte ha en kateder, jag ville inte vara en fröken, jag ville inte köra över, jag ville inte…
Väl ute i skolvärlden så gjorde jag det jag inte ville. För så börjar man ofta sin lärarroll. Man kliver rakt i de skor som står där. Man nästan måste göra så. Det ska man tillåta sig som lärare. Så får man tag i sin vision och kliver i de oprövade kängorna… och börjar bli den lärare man tänkte sig en gång. Jag är mitt i. Det skrev jag i min lärarvision. Jag skrev också att eleverna skulle få det största talutrymmet. Inte att jag skulle ha det. Allt detta tänkte jag under min lärarutbildning. Det var bra att jag fick tänka så. Därmed kunde jag börja verka för det jag en gång tänkt.
Anne-Marie
Pingback: Tröstens ord till nya lärare « metabolism
Jag hoppas nyinträdande lärare förstår hur invanda fotspåren är och hur lång tid det kan ta för att kliva upp ur spåren. A-M