Att visa ut barn ur klassrummet

Rubriken är hämtad från de sökord som gör att man hamnar på min blogg. Och det vänder sig i hela mitt pedagogiska väsen. Inte visar jag någonsin ut en elev ur mitt klassrum. Aldrig någonsin tänker jag leva denna rubrik. Men jag måste tänka:

Att visa ut barn ur klassrummet!

Låt oss läsa denna mening högt för oss själva. Den måste utläsas. Det är inte undervisningen utan förvisning vi ägnar oss åt då vi visar ett barn ur saammanhnag och lärande. Det låter så enkelt. Detta att visa ut ett barn ur klassrummet. Det är farliga ord. Jag skriver inte under dem. Jag skriver aldrig under dessa ord. Jag skriver under rubriken för att jag måste skriva om själva fenomenet och att detta faktiskt äger rum.

Att visa är att visa! Att vara barn är att vara barn. Att ha ett klassrum är att ha en tillhörighet. Att visa ut ur skolans lärande sammanhang måste handla mer om straff än om pedagogik.

Jag visar hellre in! Välkommen. Välkomna!

Det här inlägget postades i Sorg och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 svar på Att visa ut barn ur klassrummet

  1. Björn skriver:

    Har du haft en elev som kastar saxar någon gång? Det finns gånger då den rent fysiska säkerheten går före. Att köra ut någon borde såklart undivkas så långt som möjligt, men det är skillnad på att köra ut nån i korridoren och på att en stund erbjuda en elev lärande i ett lugnare sammanhang än klassrummet. Det beror på hur man gör det…

  2. Maria skriver:

    Jag skickade ut en elev, för att jag blev frustrerad över att han inte ville vara tyst så att jag kunde genomföra en genomgång. Jag hade sagt till eleven flera gånger.. till slut fick jag nog och bad honom packa ihop sina böcker och gå ut ur klassrummet. Jag ångrade mig så fort jag såg hans ledsna och förvirrade blick. Killen kikade sen direkt in genom ett fönster till klassrummet och jag gick ut för att hämta honom tillbaka. Han trodde han skulle få skäll för att han kikade in och började försvara sig med att han bara ville läsa på tavlan, han ville ju vara med.. Jag bad om ursäkt och förklarade att jag inte brukar skicka ut elever och att jag inte tror på att det är en bra metod. Jag frågade om han förstod varför mitt tålamod tog slut efter att jag bett honom många gånger att vara tyst när jag hade genomgång. Det gjorde han och lovade att tänka på att vara tyst vid genomgångar. Jag frågade om han ville följa med tillbaka in i klassrummet och blev väldigt lättad och glad över att han ville det. Det var en obehaglig erfarenhet som lever kvar i mig, jag hoppas att jag lyckas behålla tålamodet i fortsättningen. Jag tycker ju så mycket om den här killen också, han är en liten professor och kan så mycket om mycket, det är inte alltid han klarar att hänga med i det ämne vi håller på med enligt scheman (som ju måste följas på högstadiet), han är ibland inne i ett eget lärande: i avancerade konstruktioner av diverse material, i någon bok som följt med in på lektionen, på någon helt annan sida i boken vi jobbar med.

    Men jag har också visat in elever, vilket känns jättebra! Elever som råkat komma för tidigt till skolan och misstolkat schemat, de blir glada när jag frågar om de inte vill vara med på min lektion istället för att sitta i korridoren. En elev som har svårt att anpassa sig till förändrade rutiner och inte klarar av vikarier har fått hoppa in i vår språkundervisning fast det inte är hans språk, men kanske just för att han känt sig välkommen så har den förändrade rutinen ändå fungerat. Alternativet för honom hade varit att hänga i korridoren och hitta på bus för att fördriva tiden, för med vikarier brukar han direkt hamna i konflikt.

  3. Fredrik skriver:

    Tänk om det fanns fler lärare som dig Maria då hade vi haft bättre betyg i våra skolor.

    Man kan inte straffa sig fram till resultat, jag tror inte på det.
    Har själv en son som vet att han har det svårt att vara tyst eftersom han vill visa att han kan och kämpar med det varje dag.
    Om man nu kommer slänga ut honom från lektionerna så komemr det bara skapa att han känner sig misslyckad då han redan har ett stukat självförtroende.
    resultatet blir att han tappar intresse för ämnet och har ingen lust att gå på dom lektionerna hur har man tänkt att få upp våra betyg i sverige om man har som mål att straffa sig fram ? Det funkar inte för alla.

Kommentarer är stängda.