Idag kom jag åkande i en bil. I motsatta filen stod alla bilarna stilla. Det låg en kvinna på gatan. Det var få personer som hjälpte till så jag klev ut. Jag är nog ganska orädd för det obehagliga. Personen på gatan ville inte längre leva. Hennes livströtthet lyste ur hennes ögon. Hon hade kastat sig ut i trafiken. Det blev dessvärre en hel del irritationsmoment på grund av detta. Vilket jag inte kan förstå eller ha överenseende med. Jag blev ensam med kvinnan på gatan. Lyckades få henne upp på trottoaren. Hennes skräckslagna ögon skydde mina ögon. Jag måste få kontakt med henne. Jag har mött detta förr. Klev rakt in i henne med all kraft jag kunde erövra. Det blir som om allt annat inte har någon betydelse längre. Men berättelsen håller sig kvar. Medvetenheten är väldigt hög hos mig så jag blir ofantligt trött efteråt. Jag gråter en aning och måste sätta ord på det jag varit med om varför detta blogginlägg.
Det gäller att hålla en människa. Alltid detta att hålla. Jag höll med all den kraft jag vet att jag kan hålla med. Jag fick henne att möta mina ögon. Hålla! Hålla! Jag höll hennes kinder i mina händer. Hålla. Hålla.
Att hålla medvetet är att hålla medvetet. Jag har övat mig. Jag tänker alltid på mitt medvetna hållande då jag behöver få kraft.
– Du vill inte längre leva! Det är ok, sa jag.
– Jag vill inte, vill inte!
– Du vill inte! Berätta om vad som kanske kan få dig att vara en gnutta nyfiken. Dina barn…
– Alla har MVG i betyg, brister kvinnan ut. Alla mina barn har fått MVG. Nu klarar de sig. Jag orkar inte längre.
– Dina barn har MVG i betyg? Du har varit en bra mamma. Det ska du ha med dig. Det ska du ha med dig!
– MVG. Men jag har inte MVG i hur att leva.
– Du lever, svarade jag…
Långt borta hördes blåljussirenerna. Tillkallade poliser fanns snart hörde jag. Jag måste ge henne lite lärarmod. Lite utvecklingssamtal. Och jag gav henne det. Det viktigaste utvecklingssamtal jag kunde ge henne. Nu höll jag mina händer runt hennes kinder. Höll.
– Dina barn behöver dig sa jag. Deras betyg är betyg på att du har varit förälder också. Deras liv är inte självständiga. Du är deras mamma. Du är det viktigaste de har. Du behövs. Du behövs. Livet har inga betyg. Du är inte betygsatt av någon. Jag dömer dig inte. Jag önskar dig tillbaka till livet. Även om det är svart, tomt och ödsligt. Kom tillbaka.
– Jag höll min legitimation i handen. Det skulle vara lätt att identifiera mig om någon körde över mig. Titta!
– Du är någon. Du är levande. Gå genom detta helvete. Du är där. Du lever.
Polisen hämtade. Jag sprang tillbaka till min bil. Livet är så mörkt för många. Så mörkt. Så ofantligt mörkt. Jag vet inte. Men om livet har jag ohemula krafter. Det vet jag om. Jag lånade ut lite lärarbedömningar och mammaord på en gata i Stockholm.
Det handlar bara om att hålla! Hålla! Hålla! Och veta om att man inte släpper taget!
Håll någon. Livet är där! Så vill jag säga!
När orden räcker inte till, omfamna!
När omfamningen räcker inte till, orda!
Fina, fina människan Anne-Marie! Du har räddat liv idag.
oh herre mi je va den här texten berörde mig. jag föll i gråt. tack för att du delade med dig av detta.
Starkt gjort…mycket starkt…det berör…
annika
Du har en gåva, en ordens gåva men också en kärlekens gåva och en medmänsklighet som vi så väl behöver i dag. Du får mig att gråta, du får mig att känna, du får mig att hoppas och tro, du får mig att våga.
Du räddade ett liv i dag när andra människor svor och kände irritation för att de blev försenade till sina liv.
Men – åh – jag förstår inte. Berätta!