Pojken som väntade på sin pappa

Efter att ha sett filmen Nowhere boy fick jag en mängd tankar om barn jag mött och träffat. Nowhere boy handlade om John Lennon men kunde lika gärna ha handlat om en pojke var som helst.

Tankarna handlar om hur barn har det i sina liv och hur vi vuxna knappast hjälper i skolan utan gör livet svårare. Jag önskar att det inte vore så men jag tror att det utanförskap som knepiga föräldrarelationer utgör skapar livsdilemman hos barn som skolan ibland missförstår. Barn hamnar liksom vid sidan av det mesta. Jag minns en pojke som jag under en period av mitt liv hade mycket kontakt med. Ja, han passade inte in i skolan. Läxorna gjorde han inte. Han var allmänt orolig. Allmänt sett ett barn som alla blev en aning hårda mot. Och hans skal blev hårdare och hårdare ju längre upp i vuxenlivet han kom.

Det visade sig att han varje dag efter skolan for iväg in till T-centralen i Stockholm. Där stod han i flera timmar ensam. Den här berättelsen kom efter många närmande till mig där jag stod i en slags fritidsverksamhet och bakade bullar och småpratade med unga människor. Bullbordet blev ett fokus och intill mig, inte med ögonen i mina ögon, berättades väldigt många allvarliga saker.

Han stod där ensam och tittade ut över havet av människor som pulserade igenom med sina egna livsberättelser. Mammor med skrikande barn och mammor med stressiga blickar och matkassarna i nävarna. Pappor med glada och skrikande barn med samma stressiga spring över till tåg för att komma snabbt hem. Middagsstökeriet väntade. Läxläsningen med ungarna kanske. Ja, allt det där som sker i hem där allt är som vanligt. Där en pappa finns. Där en mamma finns. Där två mammor finns. Där två pappor finns. Där vårdnaden är delad för att föräldrarna vill sina barn. Ja, alla de där hemmen.

Han stod där i flera timmar. En ganska liten kille om man betänker. Flera timmar för att leta efter någon. T-centralen var den sista plats han såg sin pappa på. Under flera år åkte han dit för att hitta sin pappa igen.

Jag vet att jag tänkte – hur gör skolan ditt liv lättare? Hur förstår skolan ditt livsuppdrag älskade lille vän? Hur förstår vi som har allt det där vanliga och normerade att livet har sina alldeles egna specifika berättelser? Hur förvaltar vi den oro som ett barn kan uppleva då livet inte riktigt klär sig i sina vackraste kläder? Hur gör vi oss vuxna ett barn?

För vem kan barnet berätta? När kommer berättelsen? Hur kan vi ge livsinnehåll för barn som inte hittar i livet? Vad innebär det att söka sin pappa och aldrig någonsin berätta om det uppdrag som det absolut viktigaste?

Anne-Marie Körling