Det är inte gårdagens barn vi möter, det är inte något fantasibarn vi möter, det är inte någon normbild vi ska anlägga på barnet, vi har inte några Lockebarn i våra klassrum, vi har inga Rousseaubarn heller, vi har inga fria barn, inte heller ofria, vi har inte små vuxna runt omkring oss, vi har barn vi söker forma och det kämpar vi med att göra.
Vi har vår vuxenhet. Den är som den är. Vi blir uppfostrare utan att tänka att vi själva är modeller för. Vi vill göra barnen vuxna och det ganska så fort, vi vill proppa dem fulla med kunskaper och det så fort vi någonsin kan och vi vill så gärna kvittera ut något slags bevis för att det vi önskar, hoppas och kräver görs synligt. Vi klär våra barn som små kopior av oss själva där klädseln hindrar hoppsastegen. Vi gör om det barn vi har framför oss. Vi jämför och vi önskar. Som om vi hade den rätten!