Jag tänker ofta på Strindberg. Han fick försvara sig och ibland blir försvaret alldeles förfärligt märkligt. Som om man bara försvarar sig och då tycks försvaret bli en aning löjligt. Det är just det att försvaret är egentligen en dialog. Eller en vädjan om dialog där denna har omöjliggjorts. Strindberg skrev sitt försvarstal och insåg det idiotiska. Titeln på hans verk är genialisk. Redan i de tre orden berättar han allt.
En – singularis
Dåres – insikten om sig själv fast i en annan form
Försvarstal – försvarstalet inkluderar en annan avsändare – åklagaren – och därmed är ordet en markering om dialog, eller snarare en havererad sådan.
Tre ord! Så stora!