De felplacerade kan vara felplacerade. Det som gör det farligt med placeringar är att de aldrig tycks betyda tillfälliga placeringar. I skolan betyder en placering att man ska vara där man placerats. Aldrig att man är placerad för att få något speciellt utan mer för att man ska vara just där. Hur länge man ska vara placerad beskrivs inte heller. Det hemska med felplaceringar är att de har en tendens att aldrig rättas till. Det måste till något yttre som visar på och skriver ut något om det vi glömt att titta på. Jag saknar alltid reflektionen och ifrågasättandet. Jag saknar tyngden i lärarrösten som säger
– Nej, jag tror inte alls att den här eleven ska placeras utanför den här klassen! Ge mig professionellt stöd, uppmuntran och handledning för jag vill försöka skapa ett klassrum för alla. Överge mig inte i min vilja och i min förståelse av mina uppdrag. Låt mig inte hamna i en konflikt med hur jag ser på mina elever och hur någon annan ser på dem. Stötta mig med det jag ropar på hjälp om. Kom in och stötta mig i klassrummet.
Så skulle jag önska att lärare fick säga och så önskar jag att lärare fick låta!
Jag funderar över hur det kan komma sig att läraren inte låter så? Varför hävs så få lärarröster upp? Vad ligger bakom den kompakta tystnaden? Har man tappat tron på sin egen betydelse, är man rädd för konsekvenserna, eller har man tappat hoppet om att få den hjälp man ber om?