Zarembas ord om något mycket viktigt!

När en fransk eller polsk elev får ett IG är det provet, inte eleven, som blir underkänt. Detta har också gällt i Sverige fram till 60-talet. Men därefter och i trettio långa år  har svenska elever fått betyg som inte värderade vad de gjort utan vad de var. Ett IG sade inte: det här duger inte, försök igen. Det sade: Det är du som inte duger.”

– Jag hade önskat att det stod – det här duger inte, låt oss försöka tillsammans igen, hur ska jag nu undervisa. Och den sista meningen önskar jag aldrig att någon elev fått uppleva i skolan, sa jag högt och därmed skriver jag detta blogginlägg. Utifrån just dessa rader av Zaremba.

Dessa ord måste vi ta till oss. De tillhör min egen skolhistoria, de tillhör mina barns skolhistoria, de tillhör kanske dagens skolberättelser. Eleven blir problemet. Eleven är si eller så. Aldrig riktas frågan mot undervisningen och hur vi kan göra mångfald av undervisning. Eller att provet kanske inte alls innehöll eller prövade det undervisningen givit eller kursplanerna sagt.  

Skolans fokus bör ligga på ansvaret om utbildningen och ”den växande glädje” som lärandet handlar om. Skolan har ansvar över identitetsutveckling. Vi blir till i skolan. Läraren har en absolut möjlighet i just denna närhet till eleverna och prövas ju närmare individen vi kommer.

Och i skolsverige har ansvaret alltför ofta lagts i elevens knä och kanske också i föräldrarnas där läxorna är reperationsläxor för de som inte kan. Elevernas föräldrar måste axla lärarrollen där de hellre skulle få vara föräldrar med allt vad det innebär.

Det är inte eleven som ska bära ansvaret, inte eleven som ska känna misslyckandet, inte eleven som ska hänga med hundhuvudet, inte eleven som ska tas ifrån sin framtida möjlighet, inte eleven som ska sitta hemma med ett IG och gräva vidare på sina misslyckanden, inte eleven …

Undervisningen ska mana fram elevernas intresse, kunskap och verka så pass elevnära att eleven och eleverna ges en möjlighet att lära sig. Det är i skolan vi i gemenskap kan lära oss mer och på djupet. Misslyckanden ska inte läggas i ensamma elevers knän untan också bäras av lärarens undervisning. Stökiga elever har tråkigt för de blir inte utmanande och kanske kan mer engelska än vad som eftersöks och undervisas om. Utmaningarna saknas och eleverna svarar med att överge ämnet, läraren och skolan. De som inte kan flämtar med sin osäkerhet och sin rädsla för att inte kunna. Känslan av att inte duga kryper in i eleverna, också de som kan: ”Jag platsar inte här” ”Det här är inte för mig” och då värderingar och bedömningar kommer eleverna till godo blir det inte betyg på vad de kan och i relation till skolans arbeten utan vilka de är.

Vi måste givetvis diskutera. Kanske inte från barrikaderna!

Jag tror på Skollyftet som en plats för den skola som från och med idag utvecklas för morgondagen. Vygotskij skrev; Se framtiden i elevens lärande – inte gårdagen. Det borde kunna gälla skolan i sin helhet. Se framtiden i skolans uppdrag – inte gårdagen. Det betyder att skolhistoria givetvis måste erkännas, problematiseras men inte avstanna de viktiga processerna av utveckling, skolhistorien får inte skapa skam och känsla av stentungt misslyckande och girigt suga näring ur den skola vi har idag.

Diskussionen om skolan? Den ska föras. Och det betyder att frågorna kan och ska ge oss skoskav – för att utveckling gör lite ont – och jag tycker skolfrågorna ska göra det. Elevernas perspektiv och framtid ligger i relationen till lärare, till innehållet och till den lärande tilltron vi kan skapa kring eleverna. Men också … det handlar om att göra klassrummet till något gemensamt och delbart med andra lärare. Risken med skolraserier blir att läraren stänger om sig och skyddar sig och låter löpsedlarnas ord bli ord som inte känns igen alls utan tillhör någon annan skola och kanske någon annan lärare.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

6 svar på Zarembas ord om något mycket viktigt!

  1. coolaliaz skriver:

    Bra att det nya betygssystemet inte har benämningen ”icke godkänd” – för den syftar på eleven. Skulle den syfta till resultatet skulle det ju heta ”icke godkänt”. Jag tror dock att eleven tvärt emot det ovan skrivna har avkrävts för LITE ansvar. Vi lever i ett välfärdssamhälle där allt fler fartbulor i livet har trollats bort. Det slit som skolarbetet innebar för oss som klarade oss förr är inget de flesta elever är vana vid idag eller beredda att genomgå någon längre stund. Kanske detta är en oundviklig fas i varje samhälle då tillräckligt högt välstånd har uppnåtts. Jag hoppas inte det, men vet inte. Vad jag VET utifrån egen erfarenhet är att det går alldeles utmärkt att klara tuffa studier utan att det pedagogiska upplägget alltid varit det bästa från lärarens sida. Jag tror också att bra planerad undervisning inte garanterar att en elev lär sig i ett tillbakalutat tillstånd med förväntningen att läraren ska göra hela jobbet. Den förväntningen lyser ofta igenom såväl hos elev som förälder.

  2. Tack för ett bra och viktigt inlägg i betygsdebatten, Anne-Marie.

  3. Tack för att du tror på ! Välkommen att bidra när du vill, om du vill. Vilket vi önskar att du vill.

  4. Tack för att du tror på Skollyftet! Välkommen att bidra när du vill, om du vill. Vilket vi såklart önskar att du vill för är det någon som lyfter eleverna och den svenska skolan så är det du!

    http://skollyftet.wordpress.com

  5. Anne-Marie Körling skriver:

    Jag ska självklart fila på ett inlägg. Och jag tackar för att ni finns. Jag drömde för många år sedan om en lärarrörelse – Lärare vill vågar och kan! – och under dessa ord ska jag skriva något på det lyft jag önskar och hoppas för skolan. Vi ska! Må gott! A-M

  6. Linda Linder skriver:

    SÅ bra Anne-Marie.

    Alltför länge har man ”skyllt” på eleverna på barnen för att de inte passat in i den undervisning som bedrivits isället för att se på undervisningen.

    Vad är det för lärande miljöer vi skapar, skapar vi platser för möte, för tillit för upplevelser som engagerar och förundrar? Det är här vi har vår proffesion och det är här vi ska ta ansvar.

Kommentarer är stängda.