Det är att tampas med boken i engelska under engelska lektionerna. Istället för att verkligen undersöka vad det finns att ta del av att lära av engelska texter. Jag har mött elever som varit livrädda för engelskan i skolan men inte ens tänkt på att de faktiskt aktivt använder engelska i sin vardag. Om än omedvetet och utan tanke på att de faktiskt lär sig ett helt språk. Jag har lockat många elever ur rädslan att inte kunna läsa ur den bok man har i undervisning av språket utan fått eleverna att inse att deras egen engelska är mycket, mycket värdefull också i skolans undervisning. Jag har bytt ut skolengelska texter mot texter med verkligt innehåll och botat eleverna med kommentaren – bry dig inte om att det är engelska utan ta bara reda på vad författarna vill att vi ska lära oss eller vad de har att säga om exempelvis blåvalar och storhaven.
Jag minns en jul som jag var skolledig och alltså utan direkt skolanknytning, ute i det fria på ett cafe där en kvinna plötsligt började tala med mig. Hon frågade om jag var ledig för att jag var lärare? Och där tog vår berättelse vid. Det blev en krönika om engelska i skolan och kunskaperna i engelska utanför skolan. Mamman bekymrade sig för sin sons IG i engelska och sa besviket – Han kan ingen engelska!
Att inte kunna någonting i engelska är verkligen ett konststycke. Att inte kunna engelska i ett land som är så vänligt mot just engelska språket. Det pyttsas ut så mycket engelska i samhället… så jag frågade om hennes son verkligen inte kunde något alls? Var det möjligt?
– Spelar han inte något spel på nätet? frågade jag.
Mamman suckade igen. Han sitter ju jämt vid datorn. Voj, voj, hur ska det gå?
Det kommer nog gå bra med engelskan svarade jag. Han spelar och kommunicerar både skriftligt och muntligt fast utanför skolan, men i något för honom viktigt. Han sitter heller inte vid datorn. Han är i ett innehåll!
Jo, han spelade bara med hjälp av sin engelska och han kunde massor visade det sig. För så är det. Elever kan mycket engelska men får aldrig använda den i skolan. Tyvärr!
Min fråga blir då…….Vad får han för betyg i ämnet engelska? Är det så illa att den engelska som dagens ungdom lärt sej genom musik, film och dataspel inte räknas? Det är förmodligen dessa kunskaper som ungdomen har nytta av under deras livsvandring. Kanske att skolans engelskaundervisning skulle synas under lupp och därmed omprövas?! Det var dagens ”utstickarhaka”!!!
Vi är många engelsklärare som redan använder verkliga texter och vi är mycket medvetna om att dataspelande utvecklar språket mycket. Kan det vara så att eleverna äger kunskaper i språket som lärarna inte har? Är det då ett hot eller en möjlighet att visa på olika stilnivåer i språket? Jag tror att det handlar om att släppa tanken på att man som lärare måste kunna mest i alla lägen och öppna för ett undersökande av språken. Att läroböckerna tar död på lusten, det visar varenda enkät jag gör i början av A-kursen. Förutsägbarhet kan möjligen tilltala en och annan lärare, som i sin packade vardag slipper planera nytt för att slippa frågan om vad något betyder och inte veta (hemska tanke). Till sist lite om hur kunskaperna mäts i nationella provet. Har du dyslexi får du skriva på dator MEN i programmet anteckningar utan stavningskontroll. För mig är det som att be en synskadad ta av sig glasögonen inför uppkörningen, eller varför inte låta en blind person ta sig ned för en isig trappa utan sin ledarhund och käpp. Vad mäter man då?