Läraryrket, om att peka ut fläcken på tröjan

På flyget till Norge spillde jag yougurt på på min klänning. Jag fick en liten fläck. Jag förbannade den och tänkte – Det här fläcken kommer alla att se. Jag har inget att byta med. Och jag som ska stå i centrum för allas blickar och föreläsa. Men sen tänkte jag en aning pedagogiskt (det roar mig ofantligt att tänka så) :

Det här är vad vi lärare gör. Vi har en hel del gott och bra att berätta om skolan. Vårt yrke betyder förändring för eleverna. Vi har kunskap om hur lärandet gestaltas. Vi vet hur barn lär och vad de behöver för att lära. Vi kan också våra styrdokument. Vi följer kursplanerna och vi försöker leva upp till läroplanen, dvs, där det står hur vi ska vara, verka och organisera för lärandet. Men vi talar om lärandet och skolan utifrån våra fel och brister. Jag hör hur lärare flyr det lärande nuet och försvinner in i bristerna:

– Jag ville att de skulle ha lärt sig det här och det här, ojar sig läraren och pekar tydligt ut ketchupfläcken på de svarta byxorna.

– Bra, va? Hur menar du?  Men jag missade ju det här och det här och det här och det här, sörjer en annan lärare och pekar ut den lilla fläcken med sötsur sås som sitter på kavajärmen.

– Jag hann inte det jag ville, skyndar läraren vidare och pekar på de framtida fläckarna som kommer att hamna på den vita t-shirten.

Och ingen gång berättas om allt det där andra. Om det faktiska lärandet som ägde rum under det att läraren förklarade sig. Mycket lärande äger rum under lärarens lektion. Mycket lärande äger rum på grund av att läraren har undervisat, givit redskap för, berättat, visat och iscensatt. Men det talar ingen lärare om.

Jag tänker på en person som renoverat sitt hus. I ett av rummen fanns det ett litet fel i hörnet, ungefär där ingen vanlig rumsbesökare skulle undersöka. För att hitta detta fel måste man lägga sig ned på golvet och krypa närmare det misslyckade. Men varför inte. Rummet såg så vackert ut. Men eftersom jag fick veta om detta lilla fel blev jag mer nyfiken på det, kände mig liksom en aning inbjuden till att göra det. Själv hade jag först lyckligt noterat att detta rum gjorde mig glad och hade gärna stannat vid den känslan. Men som sagt jag låg under en soffa och fick en lång redogörelse över hur väl personen hade misslyckats med sitt renoveringsobjekt.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 svar på Läraryrket, om att peka ut fläcken på tröjan

  1. Karin skriver:

    Hej! Jag kanske har missat om du skrivit något om det redan men jag fick en massa tankar igår när jag såg på TV (och några tårar i ögonen av en del kommentarer från pojkarna, glada tårar) och undrar hur du tänker? Jag såg Vygotskij när en av pojkarna i avsnitt 2 pratade om att han och hans vän numera läser samma böcker så de kan hjälpa varandra med orden och det gjorde mig så glad!
    http://svtplay.se/v/2433355/pojkskolan_med_gareth_malone/del_1_av_3

    /Karin

  2. anna-lena skriver:

    Yes, den gillade jag helt. Plus att vi ska peka ut alla fläckar på eleven, det som den inte ”kan”, medan allt det som man kan , och det är så mycket mer än de små fläckarna, de får ingen eller bara lite uppmärksamhet´.

  3. pippi skriver:

    Nu har jag skaffat fläckborttagningsmedel.

  4. Anne-Marie Körling skriver:

    Allt som ska läras mår bäst av att delas tänker jag. Barn är generösa. Det är skolan som hindrar dem. Om vi vill att elever läser måste de få dela frikostigt på sina möjligheter att berätta om sin läsning. Allt som ligger utanför barnen är tillgängligt. Språket också. A-m

  5. Mats skriver:

    Jag tycker nog ofta att fläckarna är det mest intressanta! De berättar liksom historier och uppmuntrar till nya frågor.

    En person utan synliga fläckar skulle jag absolut inte lita på!

Kommentarer är stängda.