Det finns bara det faktiska – och i det ska vi skydda

 

I Sverige börjar skolorna med sin oändliga uppgift att samla in barn och ungdomar. I Norge likaså. Den stora händelsen, terrorattentatet mot demokrati och yttrandefrihet, är ett faktum. Utöya en ö som var en sådan plats, och som samlade in unga människor. Avgränsad och framtidsutsiktande. Skolan är en likadan plats. En plats där tryggheten att vara ihop, det nutida och det framtida en modell av samhället i stort.

Vad händer med skolan då en stor händelse inträffar. Vad händer när vi alla blir involverade med våra känslor, våra egna rädslor, vår förvåning och vår nyfikenhet. Vad händer då vi alla kastar oss över media, TV och tidningar – hur nära kommer vi inte det vi får se – men ändå med den distans som en glasskiva mot verkligheten ger oss. Vad händer med våra känslor av trygghet och tillblivelse i stort som i smått. Vad händer om vi tror att vi inte behöver tala om det som skett, om skolan tystnar? Och vad händer om skolan gör för stor affär av saker och ting utan att eleverna fått någon som helst möjlighet att berätta hur de vill göra, hur de vill förhålla sig, hur de orkar med, hur de tänker?

Vi kan i bästa välmening göra det faktiska gemensamt, men i olika takt och i olika konstellationer. Eleverna kan skämmas då de inte längre orkar höra utan vill dra sig in i det som är vanligt, tryggt, bekant och konstant – det vill säga befinna sig i sin skola. De vill vila ifrån. De vill välja själva och med egen takt. Inte mediernas takt, inte vår vuxna takt.

Andra behöver mycket information för att inte fastna i sina egna fantasier där verkligheten inte fått plats alls därför att rädslan blivit så stor. Det handlar om lyhördhet om elevernas egna tankar och behov. De barn som är nära någon som har gått bort är också i behov av den verklighet som skolan kan ge. Det är en trygg plats att tillhöra en skola med många vuxna och med många andra. Livet kan knacka på med sin fortsättning. Livstakten och livsyttringarna är barnets egna. I många, många år skriver sorgen, saknaden och rädslan in sina dagsrubriker och stannar det pågående som äger rum i skolan. Lärare bör följa med, närvara och finnas. Det finns ett mod i att ingenting göra, skrev en författare om sorg, och jag kan förstå honom. Att göra det mindre sorgligt och mindre farligt hjälper inte. Att ingenting göra är att lägga lösningarna och helandet åt sidan och faktiskt fullt ut vara i och tillsammans med det som barnet känner. Känslorna är inte farliga. Tystnaden är det. Det ordlösa nejet och det dolda kravet om att nu bör du ha sörjt färdigt. Vi vill inte döden, vi vill livet!

Jag brukar be mina elever blunda och så ställer jag en mängd frågor som de får räcka upp handen för att besvara. Jag kan se hur armarna åker upp för vissa och ibland rycker det i andras armar. De kan och får besvara. Jag gör ingenting genast med det jag får förmedlat utan funderar över hur jag ska bemöta, uttrycka, delta och vara i relation till det jag får besvarat. Dessa frågor kan jag ställa.

  • Sov du hela natten i natt?
  • Har du tv på ditt rum?
  • Somnar du med TV´n på?
  • Kunde du somna då du gick och lade dig?
  • Skulle du vilja prata om saker som gör dig rädd?
  • Är du rädd för det som har hänt?
  • Pratar ni om saker som du undrar om i ditt hem?
  • Har du någon som lyssnar till dig?
Ja, dessa frågor ställer jag. Jag gör inget mer än detta. Det blir ingen summering av det eleverna besvarat. Däremot funderar jag över det jag fått besvarat. Hur kan jag göra undervisning? Vilka böcker kan jag högläsa? Och svaren eleverna givit är svar de inte alltid vill göra offentlighet av, alltså gör jag ingen offentlighet av det. Däremot kan jag visa förståelse och närvara. Och jag kan göra det på väldigt många sätt. 

– Idag ska jag läsa ett stycke ur den här boken. Lägg era huvuden i era armar och lyssna!

Ofta handlar det om att kunna sova eller inte. Många, många elever har sömnproblem. Vilket vi alldeles för sällan talar om med eleverna. Barn har också rätt till att visa fram sina orostankar och få dem bemötta såväl ordlöst som i en lärarens röst. Om man ställer de här frågorna kommer man också att se vilka elever som ständigt räcker upp händerna. Och kanske kan man faktiskt förstå dem bättre då de inte klarar av koncentrationen eller har svårt att arbeta. Det handlar om att möta upp och visa att man har förståelse som vuxen. Att sätta ord på verkligheten är aldrig farligt. Och pedagoger kan detta. Faran är dock att pedagoger och lärare är för skyndsamma – vi gjorde ju det här precis då skolan började – och glömmer bort att tankar, fantasier och behov att uttrycka är ett behov som aktiveras lite då och då. Undervisningen om dessa saker är aldrig produktion utan alltid process. 
En elevdikt om en olycka som ägt rum kan alltid högläsas om och om igen. Vad känner vi nu? Vad har hänt sedan denna dikt skrevs? Hur förändras känslorna? Varför gör det de? Orkar vi med tidningarnas rubriker? Kan vi förstå bättre om vi går tillbaka och läser gamla tidningar efter att tiden har gått? Skolans uppgift är att skapa någon slags mening också i det som inte kan begripas. Den uppgiften handlar om att vara nära det barn tänker och funderar kring. Då skapas mening i gemenskapen med. Samma sak gäller för lärarna och all skolpersonal. Vi behöver tid! Vi behöver varandra!  
Det här inlägget postades i Kommunikationen, Läraryrket och lärarrollen, Lektioner och lektionsförslag, Relationer och vänskap, Sorg, Värdegrunden, Verkligheten och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 svar på Det finns bara det faktiska – och i det ska vi skydda

  1. Marie E skriver:

    Hur får man de andra eleverna att acceptera att man går tillbaka till en händelse flera gånger för att en elev behöver det? Hur bemöter man suckanden och hårda ord när man läser upp en dikt för tredje gången på kort tid?
    Bara lite tankar som poppade upp hos mig när jag tänker på min egen klass som är rätt självcentriska just nu.

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Alla yttringar kan också vara försvar. Det är så obehagligt att tala om det, lyssna till det, påminna sig om det. Jag tror vi måste vara ytterst lyhörda. Erbjuda våra öron. Läsa för de som vill lyssna. Jag tror också att vi ska läsa mycket folksagor, de har mycket att ge i symbolisk form. A-M

  3. Mikael åsberg skriver:

    Nu var det ett tag sedan jag var klasslärare men känner starkt för vad du skriver. Ungdomar idag har det jobbigt, mkt händer på många fronter i deras liv men det jag slås mest av är just detta vem som lyssnar på dem och hur deras oro och funderingar tas tillvara. Vem har de som lyssnar på dem ? Jag tror verkligen på att om åtminstone en lärare lyckas skapa ett klimat där man kan prata o lyssna på varandras problem har man en otrolig chans att få ett härligt klimat i den klassen. Höll själv killcirklar i början av 2000 o där kom man verkligen killarna mer i på livet som gav mycket tillbaka in i klassrummet.

  4. Anne-Marie Körling skriver:

    Tack! Jag håller med dig. Vem lyssnar? Livet som är och pågår och som i sig ständigt är frågor. När får de ställas? A-M

Kommentarer är stängda.