Vi borde hoppa högt varje gång vi säger att någon är. Vi borde reagera över våra egna ordval. I pedagogiska sammanhang och diskussioner borde vi istället förhålla oss till ordet bli och bliva. Vi blir läsare. Frågan hur det går till är ett helt upplägg för en pedagogisk diskussion värd namnet.
Jag har svårt för det stenskrivna orden som följer eleverna. Att vi aldrig någonsin utmanar undervisningen och elevernas lärande tillblivelse utan ständigt skapar etiketter som vi sedan aldrig någonsin sliter av eleverna. ”Han kan inte!” Konsteranden som borde följa med handling och ansvarsgrubblerier.
Vi får inte slå fast vem eleven är! Vi ska istället undersöka och ringa ut, vidga, elevens lärande möjligheter. Tänka att vi blir. Tänk om vi istället alltid förhåll oss till orden
– Härligt att du inte kan – vilken utmaning för oss båda att se till att du får kunna. Du kom och sätt dig här så ska jag visa dig hur jag gör … och snälla du – visst får jag läsa den här texten högt för dig. Den börjar så här …
Jag hör alltid ”just nu” efter uttalanden som dessa. ”Han är ingen läsare just nu” eller ”hon kan inte just nu” eller vad det nu kan vara. Och så tänker jag att det är ju själva poängen med skolan. Man går inte i skolan för att visa upp sina redan formidabla kunskaper, man går ju där för att lära sig saker.
Tänker jag.
En mening fastnar hos mig, det liksom klickade till (så hade jag inte tänkt på det förut)…”och snälla du – visst får jag läsa den här texten högt för dig. Den börjar så här …”
Jag kan ge något till dig och du kan ge något till mig…. Allt handlar om attityden mot eleven…hm…jag måste tänka vidare på detta….ska bära med mig just den meningen….spännande….längtar tills jag får träffa eleven som den förra läraren tyckte helt enkelt var lite trögtänkt….vad kan den eleven ge mig? och vad kan jag ge den?
tankarna flyger vidare…
Han var ingen läsare – till den dag han upptäckte att tidningen hade sportsidor…