Jag tänker att vi gör fostran till ett eget objekt. Det kan det aldrig vara. Vi kan aldrig exkludera oss själva och göra oss till uppfostrare. Vi blir till i mötet. Hur vi är mot barn är hur barn uppfattar vad som gäller och hur vi gör då vi möter varandra är fostrande. Därför vilar ansvaret hos den vuxne. Vi ska inte uppfostra någon – vi kan samfostra i gemenskap. Låt oss kalla det samvara!