Pojkarnas död

Två pojkar är döda. Och tungt ska vi bära detta. Det handlar om kamrater som lever vidare, klasskamrater som ska förstå vad detta innebär. En stol som aldrig någonsin mer får bära en elevs kropp och spring i benen. Och alla frågorna som eleverna ska ställa, ska ges utrymme att fråga och över tid få ställa om och om igen. Som lärare måste vi famna allvaret, göra det så lagom stort att barnen kan dela sorgen över det som skett men också få äga minnet och glädjen över den skolkamrat som funnits. Namnet ska leva i klassrummet. Ingen tystnad. Men en vuxen saklighet, en tillåtande miljö, och den mycket viktiga samlingen. Vi är tillsammans. Vi är.

Det här inlägget postades i Sorg. Bokmärk permalänken.