Det är presentationen vi själva ger som anger tonen, i moll, dur eller en sång som omsluter både och i en härlig röra. Läraryrket presenteras av lärare, samtliga lärare faktiskt. Om man betänker att en lärare har 25 elever, och gör ett matematiskt överslag och räknar med att varje barn har 2 vårdnadshavare – vilket gör 50 personer. Om dessa 50 personer möter en lärare med stort L i en skola med stort S så sprider dessa den goda berättelsen om skolan, ja rimligtvis till – låt oss säga till ca 10 personer … ja, den matematiska beskrivningen beskriver kontaktnätet och inte innehållet. Innehållet skapas i gemenskap med lärare och elever, det som processas och det som skolan förklarar och beskriver för elever, föräldrar, andra lärare och inom skolan.
Det blir lätt en sorgesång vi sjunger kring vårt yrke. Klagosång i värsta fall. Det är synd om mig som är lärare! Ursäkta mig för att jag har det som jag har det – jag är lärare och det är hur besvärligt som helst.
Nej, jag tror innerligt på att vi ska beskriva det vi gör, kanske mer faktiskt och berätta om det. Gärna luta oss mot det vi kan luta oss mot – läroplanen för att skapa gemenskap och språk. Det som händer i klassrummen berättar vi alldeles för lite av – det lärande som äger rum där når liksom inte riktigt ut. Det kanske vi kan börja berätta om. Våga ta plats med den.
Jag läste en sådan starkt text i en skola. DETTA ÄR SKOLA! Det var något centrerat i textens innehåll. En inre riktning. En kompassnål som känsligt men dock mycket tydligt pekade ut en slags mittpunkt. Jag tänkte skolstyrka. Så tänkte jag!
Så bra! Hade en sådan diskussion på jobbet i torsdags då jag tycker att det gnälls något fruktansvärt på alla förändringar utan någon direkt anledning. Ingen verkar bry sig om att vi har en ny läroplan att ta hänsyn till, läsa, diskutera och göra till våran. Istället är det tunnelseende som gäller. Så tråkigt.