Jag upptar den yta jag står på. Om du knuffar mig från den får jag omedelbart en ny yta. Den kan ingen, ingen ta ifrån mig. Jag har min yta. Det är min mänskliga rätt att uppta yta. Det kan jag bevisa med att ställa mina fötter på ett golv. Du ser hur stor yta jag behöver för att vara. Jag är alltså min yta.
Jag upptar också volym. Jag är volym. Jag upptar vissa delar av ett rum. Det märkliga är att jag också upptar volym och yta då jag går ut ur rum. Minnet av mig är kvar. Jag fanns här och upptog yta och volym. Du kanske bär mig med dig. Därför finns jag så länge någon minns. Hur många som minns mig kan vara en hypotetisk fråga. En märklig ekvation.
Jag kan vara en uppblåst person. Då upptar jag i mig själv en större volym. Men rent faktisk är jag varken mer eller mindre än den volym jag är. Jag kan också vara en förminskad person. Men rent faktiskt är jag en volym. Även om jag hukar kräver jag utrymme och yta.
Det är också en rättighet att vara en matematisk människa. Att få lägga ihop ett och annat. Uppleva rymd och rumslighet, gränser för saker och ting. Linjer och sträckors skillnader. Mått och etikett. En slags gemenskap kring viktens begrepp KILO. Och få förundras över att en meter glädje är två ord som skapar bilder.