I brevlådan dimper en tidning ned. I den en artikel om min farfars tonsättning av Gustav Frödings dikt Tre trallande jäntor. Det är en ömsint artikel om det lekfulla att ge människor hopp då det är kämpigt, motigt. Farfar ville uppmuntra sina medpromenerare att orka vidare, gå på och med trudilutter så lyckades han få skutt i tunga steg.
Min morfar, den gamle domaren, vars knä jag kröp upp till och stillsamt lyssnade till morfars berättelser och fångade upp ord som exempelvis sinkaduser. Jag smakade på en del ord som morfar sa – de var vackra, roliga och smakrika. Morfar riktade inte sina ord till mig speciellt. Det var mer av sammanhang. Jag snappade upp ett och annat.
Min mormors ord var egentligen ganska få. Hon lyssnade noga. I hennes ögon blev man ständigt till. Och runt henne kunde jag baka för det gjorde hon jämt. Dofterna omslöt oss.
Och mitt språk ärvde jag en gång, av personer och miljö, och jag kom att kliva in i dem, och klä dem med mig själv. Språk är identitet. I språket blir vi till. Min mamma var latinare. Hon stannade upp för ord och ibland blev orden något vi lekte tillsammans med ihop. Vi hade dem gemensamt. Vi blev till i vår lek.
Därtill alla andra, och författarnas ord. Min morbror var bokhandlare. Ibland gav han böcker jag inte ville ha. Långt senare i livet ville jag aldrig någonsin att de skulle ta slut. Så är det med litteratur.
Språk är kraftfullt, vackert och farligt. Vi kan välja att göra varandra illa, vi kan välja att göra någon gott. Att skapa ork och hopp. Idag ska jag sjunga. Det gör jag för att sången alltid varit en ton i mig. Arv skulle jag säga. Trudilutt skulle farfar säga!