Med utgångspunkt från Dagens Nyheters artikel på Insidan om sorg och om hopp tar jag kraft. Jag lyfter också fram detta citat ur tidningen och boken:
”Livet har bedrägligt tunna väggar mellan glädje och sorg, mellan det goda och det outsägligt onda”
Ja, så skriver Per Arne Dahl i boken ”Något att hoppas på”. Jag minns.
Jag minns då Estonia sjönk. Jag minns hur mitt liv för många dagar inte längre fortsatte i realtid. Det blev en punkt. Ett slut. Ett stup. Och jag förlorade mitt språk. Känslorna som fanns i mig hade inga ord. Jag var sorg. Och som sådan tog människor ibland omvägar. Klev över på andra sidan gatan. Och jag gick där jag gick. Det var någon som knuffade mig hårt och sa att jag inte fick ta sådan plats med min sorg. Så jag klev själv åt sidan.
Och utan att göra så gick jag för att handla i en mataffär. Ett konststycke. Att hämta i skolan likaså. I mitt liv fanns under en tid ingen tid. Jag var tidlös. Avklippt från alla andra. Och språket stampade med sina oförlösta ord. Sorg.
Jag kunde skratta också. Jag kunde känna de där människorna som lade sina nybakade bullar i mina händer. De som sköt fram en kopp te över ett bord och lät bli att kommentera att jag inte rört koppen och inte druckit något av det varma. Jag kunde ta emot för livet sipprade in. Men jag var aldrig säker på hur det sipprade in eller vad som sipprade in, eller varför det gjorde det. Sorg.
Jag blev en skogsmänniska. Tallar, granar och björkar blev min snårskog och min allé. Jag gick mig. Rörelsen i kroppen gjorde tankarna möjliga. Dofterna var liv. Jag satt ofta vid vattnet och krävde att få skönhetsupplevelsen tillbaka. Jag blundade då jag åkte över vattenstråk i Stockholm. Och de höga himlarnas dagar de fanns där. Ibland såg jag långt ut mot horisonten, från någon ö i tillvaron. Jag orienterade mig i mig själv. Jag vill inte förlora min sorg. Skämmas över den. Låta andra avgöra hur länge jag kan och får sörja.
Ingen vet sin sorgetid. Sorg är.