Helena von Schantz skriver om något som jag grubblar mycket över. Och har gjort. Det att eleverna inte rör sig, inte sover ordentligt och äter eller inte äter. Frukostarna är något ovanligt – man kastar i sig något onyttigt och så går man till skolan. Orken är liten för att man rör sig för lite. Hjärnan får inte vila för att man inte rör sig tillräckligt. En promenad är jättejobbig. Barn har egna möjligheter att se på TV på sina rum eller via datorn, och de ser saker de inte ska se, oroar sig för filmer de inte kan berätta om, och ensamheten som skaver för man inte gör saker och ting ihop.
Jag minns att jag talade om middagarna i litteraturen, maten i böckerna, och en elev började gråta för att det inte var något eleven fick uppleva – att äta mat ihop. Jag brukar fråga mina elever hur de sover på nätterna. Många elever sover oroligt, sover dåligt och känner sig ofta trötta. Jag läser i tidningarna om hur unga människor har sömnproblem. Efter loven får skolan vända tillbaka dygnet för många, många elever.
Jag kände mig med ens gammal. Jag är van vid middagstider. Jag är van vid uteliv. Jag är van vid att man aldrig var inomhus annat än när maten serverades. Man åt så man storknade av grytor eller havregrynsgröt för att luften gör en hungrig, springet upp och ned för den egentillverkade pulkabacken till slut gjorde en mör. Och man sov som en stock redan halv elva. Tillvaron lugnade ned sig vid den tiden. TV´n slocknade automatiskt. Inga sändningar fanns att se. TVflimmret varade till nästa kväll. Det fanns inget att se.
Nu vill jag inte romatisera min barndom. Den skavde ordentligt på andra sätt. Men jag minns alla lekar, alla påhittarlekar och jag minns att mina kinder var röda av lek och spring, jag minns att mina lovikkavantar var blöta och kalla. Jag minns hur vi rörde oss. Och att det liksom kom på köpet.
Ibland tänker jag – tackochlov för att vi har skolmat, idrott, raster och så. Men i samma stund tänker jag hur mycket mer vi kan göra av de möjligheter vi har och äger i svensk skola.
Visst kan vi göra mer, Anne-Marie. Jag har bestämt mig för att börja med mentorspromenader med mina elever. Ett litet steg. Och när vi hade NP i svenska såg jag att mina elever hade vattenflaskor, mörk choklad, bananer och nötter med sig – inte läsk och godis. De hade lyssnat… Själv hade jag med mig Mozart, tuggummi, vatten och mjuka näsdukar med mintlukt till mina elever. 🙂