Jag läser DN. Jag läser om möjliga odlingsplatser. De på höjden. De på platser över alla andra platser. En liten plats att odla på. Att kreativisera gråa miljöer. Jag hade förmånen att besöka en sådan plats i New York. Den kallades Highline. Folk vallfärdade dit. Där på en höjd fanns gräs, blommor, buskar, växter och de gav människor leende känslor, dofter och samhörighet. Man slog sig ned bland det gröna. Stannade upp ett tag.
Jag tänker på det som finns i artrikedomen och som människor sätter ord på, för att behålla sin upplevelse, för att bevara och förklara vad blomman, växten gör och betyder för oss alla.
Jag tänker på kraften i handlingen att komma med en doftrik blombukett och skänka både ord och fysiska blommor till någon man håller kär och av. Jag tänker också på den gest av kärlek, att lägga en blomma eller blommor på en kista, den sista åtbörden av till den som fanns. Jag tog nyss avsked av en kär nära. Blomstren på kistan var en påminnelse om det cirkulära, om hur vi ska återgå till något, men också till de efterlevande att kärleken syntes i den blomma vi lagt dit med omsorg och vårt farväl.
Med ett rikt språk kan människorna beskriva saker och ting, känslorna får ord och möjligheterna för samtal och innehåll skapas. Barn får språk genom sagorna, alfabetet från förr handlade om blommor. Elsa Beskow skrev om det. Hon hängav sig åt blomsterspråk för att skapa växtmöjligheter för barn och unga, berika deras ordförråd. Majas alfabet är ett annat exempel.
Också barnet har vi ibland skrivit om som en planta, en växt. Kanske för att påminna oss om att det som växer behöver skötsel, vård och näring. Kanske för att vi är så nära vår jord och hämtar liknelser från den. De första krokusarna sänder hopp till människan. När våren kommer är det med växterna, de knoppande blommorna, de gröna vi ser och förklarar. Vi kan förundras över att de ständigt kommer tillbaka. Att de finns där i den frusna jorden, dolda men levande, för att med en sådan kraft ta sig igenom mörkret för att nå solen.
Också sångerna blomsterberikar vi. Vi sjunger ”Med en enkel tulipan” när vi gratulerar varandra. Om så med ett litet ord och med något så enkelt som en tulipan träder vi fram till den som firar sin dag. Jag tänker att vi en gång har plockat ur våra egna trädgårdar, eller längs dikesrenen, en blomma, för att visa att vi vill ge också då vi inte själva äger något.
Namn är fyllda av blommor; Fröding, Blomstermåla, Viola och Rosa. Rosa som dansar på bal i Evert Taubes visa. För att tala eller sjunga om den artrikedom som lyfts fram i Evert Taubes Änglamark. Allt är språk med blommor i. Jag har förmånen att nynna till Evert Taube. I duschen sjunger jag högt och ljudligt. Jag får både musik, ord och kunskap att bli levande genom att sjunga med. Mandelblom är ett sådant doftrikt ord.
Jag längtar ut till ängarna för att dra ett djupt, djupt andetag. Så mycket rikare blir ängen när jag i mitt språk och i min medvetenhet kan skilja en blomma från en annan. Jag vet också att jag kommer sakna blommor som försvinner, blommor som vissnar, ord som dör bort. Sörja det vi förklarar som ogräs. Maskrosen lyser gul.
Jag har mitt språk. Jag har många, många att tacka för det. Min pappa som skorrade fram alfabetet, ljudet och tonerna. Min mamma som älskade att härleda ord. Min morfar som var domare och vägde varje ord på våg. Min mormor som lyssnade noga, noga på det jag försökte säga. Jag tackar författare för att jag fått låna ord jag själv inte kände till och med plötslig exakthet kom att beskriva min livssituation, ofta med metaforer som vecklade ut sig i en slags långsamhet, vilket gav näring åt mitt inre, fick mig att grubbla och utveckla innebörden och som kom att bli till en förklarande styrka inom mig.
Jag är mitt språk. Här är min plats på jorden. Den oro för mitt sätt att uttrycka mig på stannar utanför den här platsen. Som Tranströmer skrev i en dikt: ”Utanför storm, här innanför stillhet”.
Låt inte tistlar och kaktusar sticka dig.
Malin
Ja låt allas vårt språk få blomstra, prunka och breda ut sig med stora härliga penseldrag som målar hela den vidsträckta sköna värld som vi ska möta, odla och berika. Vi lever i en natur som ska inspirera oss och som vi ska samverka med.
Vi ska också tala klarspråk om det viktiga och ingen ska tveka kring att innehållet är det centrala i skolan tillsammans med eleven. Ingen ska tveka kring att skolan är en plats för ansvar, eleverna som ska utveckla den förmågan, lärarna som har ansvar för att de gör det och organisationen som har ansvar för förutsättningarna för lärandet. Ditt språk blomstrar Anne-Marie men det har också utrymme för det viktiga klarspråket där det inte ska vara någon tvekan om vad det handlar om.
Vi kan förstås utveckla våra varma prunkande berättelser men också se till att vårt klarspråk är något som utvecklas, något som gör att begrepp definieras och att invändningar får plats och förädlar. Ta begreppet demokrati där jag tolkar dig som att du lägger mer tonvikt vid att alla har en plats och en röst än ytlig former som majorietsbeslut, där jag tolkar dig som att innehållet är demokratiskt framtaget av vuxenvärlden men barnets demokratiska rättighet är att bli mött i sina tankar. Demokrati är ett svårt begrepp för den som vill tala klarspråk för delar som kunskapsrätt och minoritetsskydd skapar många dilemman. Vi inom skolvärlden behöver hjälpas åt för att definiera viktiga begrepp så att skolan fylls med mer av klarspråk.
Jan,
Jag tyckte du formulerade det så väl när du på din egen blogg klargjorde hur olika bloggar kan ha olika ärenden och därmed också olika tilltal. Plötsligt blev det så tydligt varför det är ofruktbart att kritisera någon annans blog för att man inte gillar tilltalet: antagligen förväntar mig sig fel saker. Redan på 1700-talet försökte Thorild förorda ett ödmjukt förhållningssätt till andras texter, då han menade att varje text bör bedömas utifrån dess föresats.
Blir man bjuden på middag och det visar sig vara någon spännande italiensk vegetarisk pastarätt, ja då blir det ganska så meningslöst att sitta och muttra över att det är för lite kött i…
Det kan vara värt att nämna att även Skolverket har något att lära sig vad gäller bloggen som texttyp (de borde nog läsa ditt blogginlägg). I sina instruktioner vid NP i svenska på gymnasiet använder de begreppet på ett sätt så att man förledas att tro att bloggen väldigt tydligt skulle urskilja sig i förhållande till andra texttyper, till exempel krönikan, genom dess form och ärende.
Snyggt, Anne-Marie!
Jan,
Det blev så klargörande när du på din egen blogg försökte göra en distinktion mellan olika sorters bloggar utifrån deras olika ärenden och tilltal. Bloggar ser inte ut på ett visst sätt utan kan se ut på många olika sätt, precis som det finns olika maträtter. Blir man bjuden på middag kan det vara värt att känna till att huvudrätten består av någon spännande, italiensk vegetarisk pastarätt och att man då inte ska sitta och muttra att det saknas kött i den portion man fick.
Redan Thorild på 1700-talet förordade att varje text bör bedömas utifrån dess föresats.
Även Skolverket behöver lära sig detta (och borde i själva verket läsa ditt blogginlägg). Vid NP i svenska på gymnasiet använder de ordet blogg på ett sätt, så att man kan få intrycket att en bloggtext tydligt urskiljer sig i förhållande till andra texttyper, till exempel krönikan, genom omedelbart igenkännbara drag. Riktigt så är det dock inte. Och det kan väl få vara lite spännande.
Jan,
Det blev så klargörande när du på din egen blogg försökte göra en distinktion mellan olika sorters bloggar utifrån deras olika ärenden och tilltal. Bloggar ser inte ut på ett visst sätt utan kan se ut på många olika sätt, precis som det finns olika maträtter. Blir man bjuden på middag kan det vara värt att känna till att huvudrätten består av någon spännande, italiensk vegetarisk pastarätt och att man då inte ska sitta och muttra att det saknas kött i den portion man fick.
Redan Thorild på 1700-talet förordade att varje text bör bedömas utifrån dess föresats.
Även Skolverket behöver lära sig att det finns olika sorters bloggar (och borde i själva verket läsa ditt blogginlägg). Vid NP i svenska på gymnasiet använder de ordet blogg på ett sätt, så att man kan få intrycket att en bloggtext tydligt urskiljer sig i förhållande till andra texttyper, till exempel krönikan, genom omedelbart igenkännbara drag. Riktigt så är det dock inte. Och det är väl bra så.
Det blev lite knepigt där, Anne-Marie. Jag försökte ett antal gånger att kommentera. Till slut blev det tydligen lite ketchupeffekt över det hela. Censurera gärna! 😉
Hej Henrik,
Jag såg att du försökt, försökt och försökt kommentera. Vid okänd adress måste jag släppa igenom kommentarerna. Nu kan du kommentera fritt och sända en gång utan problem. Jag tänker också att vi måste tala om genrer då det gäller bloggar. Vi har olika ingångar i bloggarna och det måste vi börja diskutera. Jag tycker att Jan Lenander har en stor poäng där. Hur det talas om bloggare och bloggande bör också diskuteras med fler nyanser och ur fler aspekter. Jag vill tacka för kommentarerna här.