Läroplanen upplevs som en tvångströja

Jag läste någonstans att lärare upplevde läroplanen som en tvångströja. Det tycker jag känns mycket sorgligt men jag tror att det är så. Läroplanen är något som ges lärare, inte något som lärare erövrar och gör till sin. Mycket av det som finns i läroplanen är inte nytt utan något som vi i skolan har gjort i alla tider. Vi har lärt barn att läsa och skriva, vi har lärt barn att räkna ut ett och annat, vi har idrottat med barn och vi har haft lektioner i näringslära och geografi.

Istället för att fjärma oss från läroplanen skulle vi kunna se vad vi redan gör och inte alls se läroplanen som särskilt ny. Vi skulle också fundera på teorier att applicera och pröva läroplanen mot. Vi kan inte avsäga oss läroplanen, även om vi vill, däremot kan vi göra den till vår genom att lära oss den och därigenom skapa frihet att undervisa.

Det är också så att för mycket görs kring läroplanen. Inte själva läroplanen. Vi tror att vi måste bryta ned den, vi tror att vi måste planera och genomföra extremt goda arbetsplaner och så sätter vi igång med det i stället för att undersöka läroplanen i ett annat ljus – vårt eget. Vi skräms också av att eleverna ska kunna en hel massa efter att de har haft undervisning med oss, och i stället för att titta på vad, varför vi ska undervisa eleverna och HUR vi ska göra det.

Vi måste få in mer kreativitet kring läroplanen. Inte fler måsten. Tvångströjan skapar vi delvis själva och andra är också villiga att ge oss en. Frågan är om vi kan använda läroplanen som något gemensamt. Frågan är också om vi kan lära oss den så att undervisningarna blir friare. Jag vill hoppas det.

För det är läraren, stoffet och eleverna som slutligen är tillsammans utvecklar kunskaper. Och att dessa kan bli mycket fler och större än vad någon läroplan lyckas beskriva som kunskaper.