Socialisation – skolan är en plats för det. Språksocialisation – varje ämne erbjuder begrepp som eleverna ska få erövra. Det betyder att ämnen ska öppna sig genom lärarens språk, begreppen utvecklas och användas, och läraren kan följa hur begreppen blir elevens. Alla kursplaner handlar om begrepp och om språk. Och i kunskapskraven syns den språkliga förmågan i alla ämnen.
Jag slår i min ordbok:
Social – detta ofantligt stora begrepp – och betydelserna är många. Vi använder ordet social när vi berättar om människor – Han är social, han kan verkligen ta folk. Hon är inte så social av sig, drar sig undan. Hur ser vi då på samma människas språkliga socialisation?
Och hur vet vi?
Socialisation – ordboken skriver kortfattat om detta ord: Överföra samhällets normer till barn. Ja, hela läroplanen handlar kanske just om det. Vad samhället förväntar och vill möjliggöra. Hur ser vi på samhällets språkliga socialisation? Vad är det som krävs idag?
Jag upptäcker att jag mycket snabbt kommer efter i mitt språk då det gäller IT och begreppen där. Språket utvecklas oändligt snabbt och jag vet att jag inte förstår, en del begrepp vet jag innebörden av, andra begrepp prövar jag för att förstå och andra ord och begrepp är jag utanför. Och bakom begreppen öppnar eller stängs en värld för mig.
Ordet socialisera – förklaras i ordboken med att överföra samhällets äga eller under samhällets kontroll. Hur ser det ut om vi tänker språksocialisation? Jag stängs ute eller inbjuds genom språket och i språket. Mina barn sänder mig sms med förkortningar som jag inte förstår. Jag vill förstå. Jag vill också äga språket de har och jag vill inte stå utanför det språk som används. Är det så jag kan se på språket som en nyckel jag äger?
Jag ordbokspromenerar i orden. Och varje ord öppnar världar. Så kan ämnen i skolan bli erövrade. Jag går i träslöjdens lokaler. Jag ser redskapen. Jag ser orden. Jag ska kunna använda redskapen både med händerna och med språket. Beröra dem mångfaldigt. Varje lärare är en väg in i språket. En väg in i ämnet.
