OM de ständiga utvecklingssamtalen om att ta för sig i klassrummet

Jag lyfter fram detta gensvar till blogginläggen om ”Att tysta elever själva ska ta för sig mer” och ger utrymme för Lisa som beskrev hur det var att vara en elev som ständigt fick höra detta, utvecklingssamtal efter utvecklingssamtal:

Tack för detta inlägg! Jag har snart gjort mitt första år som nyutbildad lärare. Jag har tänkte mycket på detta, särskilt i höstas när jag höll mina första utvecklingssamtal. Jag fruktade att hålla i samtalen eftersom jag mindes de samtal jag varit med om som elev med en känsla av tunghet och otillräcklighet. Varje samtal, år efter år efter år, fick jag – en nu väldigt pratglad lärare, en då annars pratglad flicka – höra att jag inte tog för mig tillräckligt mycket i klassrummet. Jag tänker på bördan barnet måste bära om vi lyfter upp samma brist om och om igen, om vi alltid bara lyfter brister. Då blir jag arg, men sen blir jag glad åt att du skriver så bra om det.

Ja, jag tycker det är bra att frågan är uppe, diskussionen hos pedagogerna och inte ligger i ett ofantligt ensamt elevknä som darrar av ansvar och tyngd.

Det här inlägget postades i Ansvaret. Bokmärk permalänken.

2 svar på OM de ständiga utvecklingssamtalen om att ta för sig i klassrummet

  1. Tack för bra inlägg om de tysta eleverna och att de inte är deras ansvar. Det handlar om att skapa rätt förutsättningar som du så riktigt skriver.

    Jag funderar, det är ju faktiskt samma sak med de som skriker rakt ut. De kanske inte heller ska få höra att de måste hejda sig, lyssna mer på andra, tänka innan de talar… De kanske också behöver hjälp och andra förutsättningar för att hejda och styra sin impulsivitet, Ett tecken, kanske hemligt, från läraren som betyder hoppsan nu bara du talar rakt ut igen. Eller en positiv kommentar efter lektionen när läraren ser att hon eller han verkligen hejdat sig för att lyssna och vänta på sin tur, eller…

    De flesta, om inte alla, problembeteenden (t.ex. utagerande eller för tyst) i skolan hänger på oss vuxna att lösa genom att skapa rätt förutsättningar.

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Ja, så är det. För de som pratar rakt ut säger vi åt att vara tysta och skärpa sig. Jag menar ofta att vi inte alls lyssnar på dem. De har något att säga. Oavsett är det vi vuxna som skapar miljöerna som bidrar till det eleverna försöker göra för att anpassa sig eller att säga ifrån i.

Kommentarer är stängda.