LÄS HÖGT FÖR ELEVERNA:
”Den tolfte september, min födelsedag, dagen efter bombnatten.
– Herr Steffens! ropar jag medan jag går utmed växthusen. Herr Steffens!
En man kommer ut ur träskjulet. Han är ung. Han har på sig en blå arbetsblus. På bröstet är en bokstav fastsydd. P för polack. Det tecken som alla polksa tvångsarbetare måste bära, så att man ska veta vem man har med att göra.
– Herr Steffens kommer tillbaka igen om en timme, säger han, och jag känner igen rösten. Han ser på mig med sina ljusa ögon. Det är stilla i handelsträdgården.
– Hur står det till med er vän? frågar jag och vet inte själv varför jag pratar med polacken.
– Dom har fört bort honom, säger han.
– Var då? frågar jag. Till sjukhus?
– Bort någonstans, säger han och rycker på axlarna.
– Får ni besöka honom då? frågar jag.
– Besöka honom? Jag? Han säger huvudet och sparkar undan lite ogräs med ena foten. Sedan ser han på mig igen och ler.
– Tack ska ni ha för hjälp, för att ni hjälpte honom. Det är fint, när människor hjälper varandra. Människor med P och människor utan P.
Vi tiger en stund.
– Hur kommer det sig att ni kan så bra tyska? frågar jag.
– Jag har vuxit upp vid gränsen, säger han. Där kan polacker tyska och tyskarna polska.
Vi tiger igen. Mellan trängårdssängarna blommar astrarna. Ljus och skuggor spelar på stigen där vi står.
– Varför arbetar ni här? frågar jag. Ni bor ju borta i baracken?
– Direktörn har lånat ut mig, säger han. I utbyte mot en höna.
Han skrattar till. Men det är jag bara glad över, varpå han också plockar några astrar och sedan ger mig hela buketten.
– Jag heter Jan, säger han. Och ni?
– Regine Martens, svarar jag.
– Regine? Han funderar lite. Regina. Så hette en flicka därhemma. Regina låter vackert.
– Han ser på mig med sina ljusa ögon. Ändå tills jag bara ser de där ögonen, inte länge ansiktet utan bara ögonen.
Vi står där bland växthusen, solen skiner och jag håller en bukett morötter och astrar i handen och ser hans P på arbetsblusen och säger:
– Jan? Jan låter också vackert.
Det var så det började. Det var vårt första samtal. Jag tänkte inte längre på att det var en polack som jag pratade med. Och att det var förbjudet. Och att jag aldrig hade tänkt att prata med en polack.”
SAMTAL KRING TEXTEN:
Vilken är platsen? Tiden? Vad gör namn med oss? När vi säger varandras namn vad händer med relationen? Hur säger vi namn? Vad betyder det att bo vid en gräns? Vad är en gräns? Vad är att förstå språk? Vad är det att ha en bokstav som visar vilket land man kommer ifrån? Varför har man det? Vem säger att man ska ha det? Har alla det?
Hur kommer de här två personerna varandra nära? Vilka är deras ställningar och hur framkommer det?
TA ORDEN I VÅRA MUNNAR- HÖGLÄS FÖR VARANDRA TVÅ OCH TVÅ
Låt eleverna läsa texten högt två och två. En lyssnar en läser. Sedan byter eleverna till att bli lyssnare och högläsare.
ATT GÖRA OM NI VILL FÖRDJUPA ER YTTERLIGARE:
1) Spela upp detta stycke för varandra. Låt det bli ett spontant lite teaterstycke.
2) Titta på kartor. Vilka språk gränsar varandra? Hur vet man det? Hur ser exempelvis gränserna ut till Sverige? Vilka språk talas i närheten av dessa gränser? Varför har vi i den svenska kursplanen innehåll som handlar om språk i Norden? Varför lär vi oss språk? Undersök ett land och vilka länder som gränsar till varandra. Fundera över om språken kring gränserna?
3) Skriv en fortsättning på berättelsen. Texten slutar med ”Och jag hade aldrig tänkt prata med en polack.”
ATT AVSLUTA OCH SUMMERA:
Läs gärna texten högt igen. Den tar två minuter att högläsa. Låt eleverna spontant berätta om sina tankar. Dessa skriver läraren ned i punktform i digital form, väl synlig för eleverna genom kanonen:
SÅ HÄR TÄNKER VI OM ”HAN HETTE JAN” av Irina Korschunow
- Jag funderar över namnets betydelse.
- Man blir liksom mer människa av att få ett namn.
- Jag skulle aldrig vilja bära en lapp där det står vilket land jag tillhör.
- Varför var det förbjudet att tala med polacker?
- Den där hönan, alltså han som hette Jan var tydligen lika värdefull som en höna, varför är det så?
- Det här måste vara under kriget, texten började ju med att det hade varit en natt med bomber.
- Jag funderar över …
- Vem är hon som liksom berättar i texten – är hon tysk?
- Jag har lärt mig att man kommer närmare någon man inte känner genom att säga namnet på personen…
- Jag tycker att …
Detta kan vara en lektion. Om läraren omedelbart börjar lektionen med att högläsa ett stycke ur en bok samlas eleverna kring detta fokus. Jag har gjort så här i flera år. Jag börjar omedelbart med ett kort stycke högläsning. Det är att presentera boken. Det är att levandegöra texten. Och alla får ett stycke att grubbla på, fundera kring. Några kommer att vilja läsa den i sin helhet. Andra kommer att ha lyssnat till ett stycke. Tillsammans har vi textfunderat. Lektionen har många träffar i kursplanen för svenska, också i geografi och historia. Det beror på hur mycket undervisningen möjliggör.