Det här roar mig en aning. Huset byggs upp och förändrar stadsbilden. Jag sätter ned foten och behåller det ögonblick som sedan aldrig mer går att återskapa eller konstruera. Själva byggandet följer jag därför att jag dagligen går där jag går. Större är inte intresset om jag ska vara ärlig. Mest en fix ide!
Anne-Marie
Livet är fyllt av fixa idéer Anne-Marie. För mig har bloggandet också blivit en fix idé som är svår att vara utan…
Men jag tycker också att det är så himla intressant att lära känna andra och gå in på andras bloggares sidor att det nästan tar överhanden för mig måste jag säga.
Det här du gör när du fotar ett ögonblick, bevarar ett ögonblick, det är härligt på nåt sätt. Man stoppar tiden. Om man tänker på alla bilarna som rusar fram i din bild och allt som folk i bilarna och alla andra hinner göra utan att de stannar upp och tänker; allt det ryms liksom i din bild.
Kanske konstigt tänkt. När jag var liten hade jag nån tanke (fix idé) ibland då jag liksom stannade upp i tillvaron och tänkte att Nu är Nu och satte fokus på vad som hände, hur tillvaron såg ut, var jag befann mig osv just precis då den sekunden. Lite häftigt på nåt sätt. Och på ditt sätt, med bildens hjälp, kan man spara en endaste liten stund. Det är fascinerande. 🙂
Gott nytt år förresten. Jag ser fram emot alla nya bilder och ord i din blogg.
Jag tycker inte att bloggandet är en fix idé. För mig handlar det om kommunikation och en plats att uttrycka de tankar och
ideer jag har. Jag har behov av att skriva och formulera mig, mina bilder ger en extra dimension som gör mig glad, lekfull och uppspelt. Jag tror jag skulle uppleva en större ensamhet om jag inte fick skriva. Jag har skrivit sedan jag lärde mig, sedan nioårsålder dagbok, att blogga är att lyfta ut mitt skrivandet till en allmänhet, och därmed blir mitt skrivande inte längre privat (det handlar inte om mitt privatliv trots att många läser in det så) utan jag har en tanke bakom det jag skriver och vad jag vill åstadkomma. Jag tror på kommunikationen. Den att få kommunicera om sådant man annars kanske skulle vara tyst kring. Mitt huvud är en pedagogisk mylla… jag måste få blomma ut någonstans. Därför skriver jag. Det är att fixa kring sina idéer.
Jag tycker också – som du skriver – om att stoppa tiden en smula. Kamerans nedslag gör ett absolut tidsstopp. Ett fotografi är en sådan markering. Och det är sannerligen fascinerande. Också till dig – en synnerligen god fortsättning! Anne-Marie