Faktaskolan, Ellen Key och personligheten

”Ellen Keys främsta kritik av sin tids skola är att den är en faktaskola. Inte för att hon är emot fakta, konkret kunskap måste vara själva basen i all undervisning. Men den kan inte vara målet. Målet är bildning, det vill säga insikter som blivit till en del av personligheten och där yttrar sig som självständigt omdöme.

Key formulerar det i några ofta citerade meningar i ”Själamorden i skolorna” så här:

”Fakta halka ur allas minne – och fortast ur deras, som läst efter mixtur och teskedssystemet. Men bildning är lyckligtvis icke blott kunskap om fakta, utan – enligt en ypperlig paradox: ”det som är kvar, sedan vi glömt allt, hvad vi  lärt”. Ju större rikedom af dylikt kvarstannande gods, ju större är behållningen af ett studium: ju fler inre bilder, vibrerande känslor och tanke-förbindelser …, ju mera utveckling hafva vi af ett studium vunnet för vår personlighet.””

Ovanstående text är hämtat ur Ronny Ambjörnsson ELLEN KEY En europeisk intellektuell, 2012. s. 171.

Jag funderar:

MINA FUNDERINGAR:

När ser vi eller när vet vi att det lärande vi åstakommer, processar, delger, utger, skapar delaktighet blir en del av elevens personlighet? Språkutvecklingen i skolan för att ta ett exempel?

Jag tycket också mycket om tanken om att faktaundervisningen handlar om att mata med tesked. Vad händer om detta teskedsmatande hör samman med vad som finns i hela grytan?

 

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Formativ bedömning, Litteratur och läsning, Värdegrunden, Verkligheten och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.