Är vi bröstfödda på våld …

… jag läser med vemod denna krönika. 

Det här inlägget postades i Verkligheten. Bokmärk permalänken.

6 svar på Är vi bröstfödda på våld …

  1. Nathalie skriver:

    Fast jag tycker inte det. Jag känner inte igen mig i det. Men så läser jag inte Thrillers, undviker filmer med våld, spelar inga våldsamma spel. Har aldrig förstått meningen/tjusningen med det. Men vissa verkar helt klart besatta av våld. Undrar dock om det har så mkt med skolmassakern att göra. Att händelsen är så förlamande och outhärdlig är just för att det inte tillhör vårt liv. Det ska inte vara så!

  2. Anne-Marie Körling skriver:

    Ja, den tillhör inte vårt liv och kommer aldrig att göra det. Jag tänker så ofantligt mycket på det som hänt. Och söker förstå. Men jag inser att jag inte kan förstå och inte heller vill göra det.

  3. Nathalie skriver:

    Läste precis att mördarens mamma inte släppte in folk i sitt hem och samlade på vapen inför domedagen. Det var ett av dem han använde. Att ta bättre hand om människor som mår dåligt och se tecknen är väl en väg, samt ändra vapenlagarna i USAs fall. Att läsa om barnen är så smärtsamt, vill inte ta in och vet inte om det hjälper någon. Jag har två femmåringar, vill skydda dem från att ens få veta om sånt här. Men svårare med äldre barn, hur förklarar man för dem? Det oförklarliga? (får en att skämmas som representant för vuxenvärlden)
    Kanske är det ur den vanmakten och det obehaget som Johan Croneman skriver.

  4. eva-lena skriver:

    jag tänker också direkt hur fökkara för barnen. I morse satt min 10åring o”anklagade” oss för att vi inte informerar. Dom såg lila aktuellt i skolan o när de talade om norge o döds skjutningarna där.
    Så påstår mitt barn att hon var den enda att inte veta vad som hänt. För mig är det så att om dessa dåd vill jag inte informera.
    Svara på frågor ja men vill inte släppa in mitt barn i den hemska verkligheten.

    Så nu deklarerar hon att det var så pinsamt att inget veta så framöver skall hon se tv nyheter för barn. Men till vilken nytta skall hon belastas med det här…

  5. Lena Erlingson skriver:

    Jag kan många ånger fundera på varför deckargenren är så oerhört populär. Jag ser inget samband mellan massakern och läsningen av deckare men ändå, varför tilltalas så många av allt det bestialiska som dessa böcker innehåller? Jag har valt bort genren och i stort sett även alla våldsfilmer på teven också. Jag blir inte ett dugg lyckligare av dem. För något år sedan läste jag i en intervju med Karin Alvtegen, en av deckardrottningarna, att hon tröttnat på att bidra till allt skrivet om våld och ond bråd död. Läste också i DN om en jornalist som numera vägrade att recensera fler böcker ur deckargenren för att de på något sätt ändå påverkar oss på ett destruktivt sätt. Heder åt dessa två som tydligt har vågat ta ställning på sitt sätt mot våld.

  6. getswedish skriver:

    Sitter mitt i det amerikanska samhället. Det är en annan ton i efterdiskussionerna den här gången. Trycket på lagstiftningen är hårdare och två paralellspår, hårdare vapenlager OCH bättre mental vård finns med på agendan. Jag ser ett hopp om förbättring och hoppas att gnistan till förändring orkar hålla hela vägen. Eva-Lena, jag tror det är viktigt att ”hemska nyheter” bearbetas med oss föräldrar. Man behöver inte dela med sig av alla detaljer men det är vår skyldighet att hjälpa våra barn att möta diskussionerna. Vi har alla någon i vårt dagliga liv som har barn i riskzonen för att bli en ny ”Adam”. Vi som samhällsmedborgare kan börja med att stötta de runt de barnet. Mobbing, utfrysning, det ignorerade barnet kommer alltid fram i de här debatterna. Det är lätt att prata OM än att verkligen våga hjälpa de som är i riskområdet.

Kommentarer är stängda.