Läser om hur vi lärare hamnar i snällfällan då det gäller betygssättning. Vi ger för snälla betyg i årskurs nio. När eleverna senare kommer upp till gymnasiet når inte eleverna upp till de förväntningar skolan har på elevernas kunskaper.
– Kommer det här på provet? frågar elever.
Den frågan är allvarlig. Den frågan säger något om hur eleverna lär och hur de förstår sitt lärande. Det kortsiktiga. Det gäller att plugga till provet. Inte för livet, för känslan av att delta och förstå sammanhang, inte för att eleven upplever sig behöva kunskaperna i sin vardag. Kommer det här på provet är en fråga som bör lyftas upp till pedagogiska diskussioner. Varför är skolkulturen så? Hur kan vi förändra den? Hur kan vi ha prov och samtidigt skapa lärande som inte bara fokuserar på att svara på ett papper.
Jag hade förmånen att sitta med några elever. De hade avslutat ett arbete om Buddismen. Jag lekte med tanken att jag inte kunde något om Buddismen, kan ni berätta, göra mig nyfiken? Jag tänker på hur man kan utveckla spontana lärsamtal:
De berättade och jag antecknade:
Samtalet flödade och jag skrev så mycket jag hann och kunde:
- För att bli buddist måste man uppnå nirvana
- Man måste följa rätt väg
- Den åttafaldiga vägen och de fyra ädla sanningar
- Symbolen för buddismen är ett hjul med åtta ekrar
- Varje eker säger en lära
- Rätt språk, rätt handlande, rätt strävande, rätt tänkande, rätt meditation, att man ber, rätt beslut, rätt liv och rätt …
- Buddha var en hindu
- Han hette Siddharta Gautama
- Han var prins innan
- Hans pappa ville inte att han skulle se verkligheten
- När han föddes blev hans pappa spådd av munkar eller spåmän och de sa att antingen upplysa världen eller ta över hans pappas kungarike
- Hans tjänare gjorde vad han än ville, han ville gå på utflykt, han bad sin tjänare ta med honom på en utflykt
- På vägen såg han gamla, sjuka och döda människor och blev förskräckt och förvånad.
- På vägen hem träffade han en tiggarmunk som inte brydde sig om allt lidande och Buddha trodde att om man blir en tiggarmunk så slipper man allt lidande
- Hans pappa lät honom aldrig gå utanför slottet.
- I slottet var det lyxigt, han fick allt han pekade på
- I fyrtioniodagar åt Buddha ett riskorn om dagen, bara ett riskorn om dagen!
- Han satt under ett träd … där mediterade han. Det var hans heliga plats.
- Man säger att hinduism och buddism är lika men det är inte så mycket likheter, men de tror båda på själen och återfödelsen
- Hinduer är vegetarianer men buddister är köttätare.
- Buddha var 29 år gammal när han lämnade, eller rättare sagt, rymde från slottet för att bli tiggarmunk.
- Han ville nå befrielse.
- Buddha har ingen gud.
- Buddisterna tror på den rätta vägen. Att nå nirvana. Då blir man Buddha.
- Buddha lärde ut sin lära – det var så det spred sig ut till människorna.
- Nirvana når man genom rätta vägen, alltså de åtta ekrarna.
- Efter Buddhas död kom …
- Mahayana och Hinayana är riktningar inom Buddismen.
- Tiravada är Hinayana. Det finns två namn på en av riktningarna.
- I Mahayana behöver man inte vara munk eller nunna för att nå befrielse eller nirvana.
- I Tiravada måste man vara munk för att nå befrielse.
När de berättade fritt om Buddismen utbrast de plötsligt:
– Vad mycket vi lärt oss! Vad mycket vi kan! Och vi kan egentligen ännu mer om vi bara får berätta!
Jag hade en hel de frågor. Frågor om hur det är att se lidande om man aldrig tidigare sett det? Om hur det är att leva frånvänd världen och få allt man pekar på? Vad motstånd betyder? Vad gör det att en förälder säger nej? Vad betyder gränser? Lider vi idag? Får vi gränser idag? Vad är paradis och vad är helvete? Är slottet en dröm? Är verkligheten något vi ska fly ifrån? Gör vi det? Hur gör vi det?
Ur resonemangen eleverna förde kunde de applicera liknelser som de lärt sig under lektionerna. De ägde en början till förståelse. De greppade resonemangen och sökte utveckla dem.
– Vore kul om man fick skriva mer om det här, sa en elev.
Att kunna berätta om det man kan är roligt. Det kräver också att det finns någon som lyssnar. Berätta! Lyssna! Själva utvecklingen av kunskaper vilar i dialogen om den, och att frågor ställs som lyfter resonemanget, ifrågasättande som lyfter in källkritiken (inte kritiken mot elevens kunskaper) samt en lekfull och vardagsnära möjlighet.
– Om du skulle tvingas skriva ett kort sms om dina kunskaper om Buddismen – vad skulle du skriva då?
