Barn kan befinna sig i helveten. De kan vara fyllda av ilska. Fyllda av skräck att vara utanför. De kan slå, skrika, uppföra sig för att få vara med. Om vi vill se det så. Som vuxna kan vi söka se barnets intention, inte själva handlingen, och därmed ge andra bilder för barnet. Spegla dem. Vi kan genom att träna oss söka se intentionen. Söka spegla den för att ge ett annat svar inom barnet själv. Barn blir till i oss. Det pågår mellan oss. Den vuxnes bild av barnet gör barnet.
Jag läser Janusz Korczak; Pedagogiska ögonblick, 2012:
**********************
”Jag har alltid tyckt att den inte alltid medvetna men allestäders närvarande tanken ”det är inte mödan värt” står i vägen för all rationell barnuppfostran. Som pedagog för många barn känner jag ett väldigt ansvar, varje ord jag yttrar väcker genklang i hundra sinnen, varje handling följs av hundra par vaksamma ögon, om jag lyckas beröra, övertyga, väcka till handling stärks min tillgivenhet, min tro, mitt agerande; alltid, även då nästan alla barn gör mig besviken, vet jag att det finns en eller två som har förstått, har känt, är med mig – om inte i dag så i morgon.
Jag fostrar hundra barn och vet inte av någon ensamhet, jag oroar mig inte för att helt ha misslyckats. När jag ger ett barn timmar, dagar, månader av mitt eget liv – vad är det jag gör? På bekostnad av mitt eget enda liv bygger jag också upp – ett liv. Varje uppoffring jag gör livnär ett annat liv. Det går lättare att övervinna motvilja, leda, dålig självkänsla – … ”
**********************
Janusz Korczak, läkare och pedagog, fanns där barnen fanns. På ett barnhem för dem som icke längre var önskvärda. Janusz Korczak och barnen förintades i en gaskammare. Texten är alltså skriven och tänkt innan förintelsen. Den är lika aktuell idag.