Den lilla restaurangen blev stamställe denna resa. Jag vill alltid ha ett. Och när man blir stamgäst har man ingått ett slags förbund. Man säger att man gillar platsen men oftast är det människorna man gillar. Och så maten. Maten här är guddomligt vällagad. Kocken bär en t-shirt med slow på och restaurangen har bara en sittning. Mitt tempo måste lugnas ned och det lyckas både kock och den gamle mannen som serverar att göra. En varsam hand höjs för att ta in två rätter samtidigt. En varsam omsorg om hastigheten rätterna serveras. Och jag njuter. Hela stället signalerar långkok och ät långsamt. Och menyn är lokal. Det är traditioner och kultur att äta.
Jag bryter den. Jag vill ha skorporna med mitt kaffe. Skorporna ska doppas i gott vin. Jag får beställa mina skorpor med kaffe men två gånger får jag frågan om det verkligen är så att jag ska äta dem så. Jag nickar. De som sitter vid bordet intill beställer skorpor och vin. Kyparen serverar dem och så lägger han sitt förtvivlade huvud mot deras bord och sträcker ut armarna i sorg över mitt sätt att äta skorpor. Jag sitter med skorpa och kaffe och njuter. Jag är svensk.
Kyparen ler inte mot mig. Han beklagar mig vänligt. Och jag skrattar så jag gråter. Jag har fattat galoppen. I morgon tar jag kulturen här i hand och avslutar måltiden som platsen kräver. Jag sitter mitt i en Fellinifilm och njuter av smulorna som sopas bort från mitt bord.