Skolutvecklingens snabba nej

Körling fotograferar 2013
  • – Jag har funderat på …
  • – Jag har tänkt att göra så här i mitt klassrum …
  • – Jag har bestämt mig för att pröva …

Den där viktiga skolutvecklingen som tar vid då en lärare verkligen tänker göra en förändring, pröva något nytt, undersöka om det som står i skolverkets råd verkligen går att göra i det egna klassrummet, den skolutvecklingen. Den som kommer av lärarens egna vilja och ur eget undersökande av hur. Den viktigaste skolutvecklingen. Den som gör att något kan förändras, den där läraren är.

Och så berättar läraren för kollegan intill. Så här tänker jag pröva, kan läraren säga. Istället för de nyfikna frågorna: ”Berätta? Hur tänker du? Spännande, hur tänker du göra då? Varför och när? Får jag höra hur det blir? Jag är så nyfiken” kommer det omedelbara:

– Nej, så kan du inte göra!

Onknappen, den där lust och nyfikenhet finns för att göra förändringar, pröva något nytt om än så litet, trycks effektivt av. Offläge. Den inre frågan som väcks i läraren, den om osäkerheten, den om varför tänkte jag så, den om att inte tillhöra kollegiet, den om att bli avfärdad, den där reflektionen inte växer utan stannar i sin linda.

Vi kan ställa oss frågor. Nyfikna och öppna. Den som blivit avvisad, den som tystats kan kanske efter en tid ställa en nyfiken fråga – Inte? Berätta?! för att öppet och kollegialt vänligt (svårt men det går) fråga för att få veta.

 

Det här inlägget postades i Frågekonsten, Hinder för lärande, Pedagogik, Pedagogiska miljöer, Pedagogiska samtal, Verkligheten, Visionerna. Bokmärk permalänken.