Barnets första självbiografi

Körling fotograferar 2012

Då barnet skriver sitt namn på ett papper brukar jag tänka att det barnet skriver är den första självbiografin. Jag väljer att se det så. Jag brukar bli alldeles stilla och förundrad över den omsorg och det författande som äger rum då barnet skriver sitt namn. Jag frågar också om jag får läsa upp det barnet skrivit. Då läser jag med inlevelse det som står att läsa;

– Lisa!

Jag tänker på hur vi skriver våra berättelser, hur vi en gång började dem. Hur pennan som ännu inte funnit sin plats i vår hand hölls för hårt och hur bokstäverna nästan arbetades ned på pappret. Tungan utanför munnen. Och så den där känslan av att ha skrivit något som strålar tillbaka mot sig själv. Det egna namnet. Så läsbart för alla. Så viktigt för författarskapet. Så värdigt ska vi ta emot det. Så varmt ska vi läsa det. De mänskliga rättigheternas nedtecknande. Det egna namnet.

Det här inlägget postades i Barns rättigheter, Relationer och vänskap. Bokmärk permalänken.