Detta inlägg skrev jag 2007:
Jag minns min första klass. Den bestod av 27 elever. Pojkarna var många och fler än flickorna. Alla var sex och sju år gamla. De hade nyfikenhet, spring i benen, vilja och alla skulle de lära sig läsa, skriva och räkna. Min första klass. Där fanns de som redan läste, där fanns de som redan var rädda för att läsa därför att de hade erfarenheter av hur skolan ställde krav på deras läsförmåga. När jag nu i minnet blickar ut över min första klass kan jag bara sända dem en kärleksfull hälsning.
När jag stod inför min första klass – med ivriga elever, de förväntansfulla – så blev det så uppenbart att jag och de, vi tillsammans, från första skoldag skulle processa det språkliga. Processen skulle bli vår tillsammans. Jag skulle vara textens resonör – den som skulle göra orden i boken tillgängliga och begripliga. Min läroprocess var att titta på förutsättningarna som gavs mig som lärare, jag vände och vred på de första böckerna som var obligatoriska för årskurs ett, grubblade över de tester som eleverna skulle genomföra och brottades med de förväntningar som ställdes på mig från andra lärare i det tysta. Det fanns en given väg att lära barn att läsa på.
När jag gjorde det som förväntades av mig så lärde sig en del av eleverna, medan några andra tyckte att det var tråkigt, en del ville inte alls, andra kom att jämföra sig med sina klasskamrater och blev duktigare än den och den och den. Jag var tvungen att sätta stopp, och faktiskt titta på vad som hände, vad jag gjorde och hur det blev.
Eleverna är levande vägskyltar som visar riktning. Jag måste titta på vad de ville och vad de kunde. Jag var en ny lärare och jag hade fått min första klass. Jag var nyexaminerad, full av nytänkande men också en i ett arbetslag, en av alla de andra i en organisation. Det var behövligt att ta in det som redan var, göra sig förtrogen med skolans kultur och läsa av de berömda väggarna. Där sitter ju allt. Så en dag beslöt jag mig att pröva en annan väg…
Jag lade alla obligatoriska läsböcker på en hylla. Plockade fram pekböcker och bilderböckerna och lät eleverna läsa ur dem. Det lästes igen. Med lust. Jag, läraren, läste, läste, läste högt ur allt jag kunde läsa något ur. Orden skulle upp ur böckerna och ut i rummet, ut bland eleverna. Jag bar dagligen böcker fram och tillbaka mellan hem och skola. Vi vägde böcker, vi dramatiserade böcker och vi läste ur böcker.
Högläsningen blev källan till självständigt elevläsande. En liten flicka i årskurs ett föreslog att hon skulle få läsa ”roliga sidan” ur frökens bok. Hon hade tragglat med sin läsebok. När hon nu kastade sig över roliga sidan var det en välbekant text ur mumins värld – Kometen kommer av Tove Jansson – en av sidorna i den boken var så rolig att jag inledde all högläsning med den sidan – och den döptes av eleverna till roliga sidan.
Skratt och högläsning. Vilken väg in i bokens värld. Flickan som tragglat blev flickan som ville, som läste roliga sidan vars språk var långt mer avancerat än den som fanns i läseböckerna.
En annan elev, en pojke, ville absolut läsa första sidan ur den tyngsta bok vi hade vägt, ja vi vägde ord på en våg – boken vägde 8.6 kilo, en bibel.
– Jag vill läsa ur tunga boken” bad han en morgon.
Tunga boken lyftes fram och pojken bläddrade fram till första sidan… och mycket noggrant läste han de första raderna ur skapelseberättelsen… Han lät pekfingret följa varje ord och mycket långsamt ljudade han sig igenom de första meningarna. Han var mycket stolt över sin läsning och berättade stolt att han minsann skulle läsa hela boken från början. Nu hade han börjat.
I båda fallen fanns jag intill dessa läsare. Alldeles i närheten av. Med samma ögon följde jag de unga läsarna in i det skrivna språkets värld. Alldeles intill lyssnade jag på varje ord som eleverna ljudade fram, och delade samma glädje och stolthet när de lyckades.
Jag tänker på små barn som lär sig gå. De vill inget hellre än att gå. De går och går fast de vinglar och ramlar, så ställer de sig upp för att fortsätta sina prövande steg för att lära sig att gå. En vuxen finns alltid intill den lille som lär sig ta stapplande steg – det finns alltid en trygg vuxen som tar emot, uppmuntrar, deltar, tröstar, finns och räcker ut en hjälpande hand. När den lille vill gå så låter vi den lille göra det. Promenaden till affären blir en timmes lång med en blivande promenerare… och på samma sätt är det med en ung och nyfödd läsare.
Det är stapplande i början, men äventyret är stort, och den unge behöver någon som är intill och stöttar den läsande utveckling till den dag då aktiviteten blir självständig. Hur lång tid detta tar är ytterst individuellt.