Igår besökte jag en skola. Jag skulle ge lärarna modellektioner i hur att undervisa i text och hur att utveckla samspelet mellan innehållet, läraren och eleverna. Jag var på deras skola. Läroplanen har vi gemensamt. Skolan också. Elevernas lärande likaså. Jag var på en skola.
Jag smakade en bakad kaka i personalrummet. Såg en lärare krama om en annan lärare. Skrattade lite åt livets elände och skrattade lite åt en annan händelse. Jag fick se in i det heligaste. Lektionerna. Personalrummet. Lärarrummen.
Jag hälsade på elever som nyss kommit till Sverige. Två unga pojkar reste sig upp och tog i hand. Såg in i mina ögon. Jag fick besöka en klass där läraren gick igenom matematik. Såg elever som räknade ut saker och ting, djupt försjunkna i problemlösning. Det var stillsamt i klassrummet. Inte tyst. Lite mumlande.
I matsalen serverades fisk med potatis. Eleverna köade för maten. Jag fick frågor om vem jag var och varför jag var där. Jag berättade. Jag frågade om vad de lärde sig. Just nu analyserade de filmen Schindlers list. Om ondskan, sa eleverna. De arbetade under rasten, de satt i korridoren med datorerna. Fokuserade på uppgiften. I lärarrummen syntes läraryrket i böckerna, pärmarna och de uppkomna pedagogiska samtalen.
Utanför fönstret stod träden stilla. Älven frusen. Ännu hade de inte läst Pisarapporten.
Ja, Anne-Marie, det är ett mycket sorgligt faktum att varken lärare eller elever någonsin (i alla fall mycket sällan) får höra att något de/vi gör i skolan är bra, lyckat, utvecklande kanske till och med roligt. Hur i hela friden ska vi kunna lyfta fram det? För det är ju också sanning.
Det gäller för resten nästa alla oss som finns i offentliga sektorn. Det stjäl ifrån oss lusten, suger ur musten och släcker för många gnistor. Men inte alla. Som tur är.